Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur

Alakoskis nya förgör och förför

Publicerat fredag 12 februari 2010 kl 07.43

Susanna Alakoski debuterade 2006 med romanen Svinalängorna som vann Augustpriset och blivit både teater och film. Nu kommer hennes andra roman: Hoppas du trivs bra i fängelset - eller Håpas du trifs bra i fengelset, som det står i Annis dotters mödosamt stavade brev till morbror Sami, som sitter inne för narkotikabrott.

Anni är förbannad. Rasande. När hon inte är tigande ledsen. Då är en svettig cykeltur till Estoniaminnesmärket i Stockholm det enda som hjälper. Där snyltar hon på färjekatastrofen, de efterlevandes tårar. Vart ska hon gå? Narkomaners anhöriga borde ha en egen plats, tänker hon. Att sörja sina levande döda på. Hennes bror Sami blev det som pappa, själv alkoholist, föraktfullt kallade knarkoman. Nu sitter hon där, Anni. Som skötsam, enda anhörig. Ställer upp i behandlingen. Önskar tyst att han tog en överdos. Har längtat för länge efter sin bror.

Susanna Alakoskis andra roman är inte bara argare, utan också mer poetisk och mer politisk än debuten. Svinalängornas Leena var barnet med förmågan att gå vidare. För den nya bokens vuxna Anni, har allt kommit ifatt. Magen, sömnen, minnena. Kajko. Hon har klarat sig, bra, men lever varje dag, varje natt med det hon varit med om. Det här är en hårdare bok. Den litar också mer på sig själv och på läsaren. Förför inte hela tiden. De invandrade finländarnas historia, 1990-talets politik, vårdsnurren, kriminalkretsloppen, socialarbetarsvängens modekonjunkturer. Tugga i dig. För att strukturerna styr och bestämmer i den fattiges liv. Menar författaren. Det är oresonligt ibland: ”Brottsofferfonden pressades ut ur fittan på justitieministern, hon klämde fram den och fick medalj av kungen.”

Det mesta av det som kallats politisk diktning de senaste åren, verkar plötsligt finstilt.
   Ändå rymmer boken också det subtila, det med största känslighet framskrivna. Jag tror att varenda människa, oavsett klass och nationalitet, kan känna igen sig i hur Anni brottas med sin kärlek till en familjemedlem. Hur kärleken eller vad det nu är inte tar slut fast hon önskar det. Hur det tar ett halvt liv att få en så kallad anhörig att bli en som hör till.

Jag tycker att man ska läsa Svinalängorna först, uppröras och förföras. Och sedan läsa den här, förgöras och förföras. Det är två helt skilda verk, men visst hänger de ihop. För nörden finns massa paralleller. Svinalängorna slutade öppet, ja slutet hängde lite löst om jag ska vara ärlig. Här sitter det som ett smäck. Det är lite löjligt att lipa på sista sidan. Men det är en roman som gör sitt jobb: Återhållsamt lämnar plats också för läsarens sorg.

Marie Lundström, SR Kulturnytt
marie.lundstrom@sr.se


Share

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".