Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
LITTERATUR

Thomas Bernhard skåpar ut konsten

Publicerat onsdag 17 februari 2010 kl 07.47
Foto: Scanpix.

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard hörde till landets mest skandalomsusade och prisbelönta häcklare under 1960-, 70- och 80-talet, med både romaner och pjäser som inte minst angrep österrikarnas förmåga att sopa onda minnen från nazisttiden under mattan. Idag ger förlaget Tranan ut Gamla mästare från 1985 på svenska, en av Thomas Bernhards sista böcker, översatt av Jan Erik Bornlid.

Som en sista kärleksakt ägnade sig Thomas Bernhard åt att i tre romaner hudflänga de olika konstarterna. Men även om Undergångaren främst ägnar sig åt att nagelfara musiken, Skogshuggning tar heder och ära av teatern och Gamla mästare koncentrerar sig på bildkonstens undermålighet, så kan jag lugnt försäkra alla presumtiva Thomas Bernhardläsare att alla kulturella och samhälleliga fenomen får sig en släng av sleven även här. Lika troget levereras romantexten i en enda rasande sekvens, utan vare sig nya stycken eller kapitel, och med en noga komponerad spänning mellan stillsamma iakttagelser och verbala utbrott.

Gamla mästare utspelar sig på Konsthistoriska museet i Wien, där berättarjaget, filosofen Atzbacher står en smula avsides och iakttar sin vän Reger, en 82-årig musikkritiker som i 30 år tagit till vana att tillbringa varannan dag, absolut inte varje, på sin speciella bänk i Bordone-salen, framför den italienske renässansmålaren Tintorettos porträtt Vitskäggig man. Där sitter han för att tankarna flyter bäst på denna plats, och efter ett antal timmar på bänken förflyttar sig Reger lika obönhörligt till Hotel Ambassador för att intaga föda.

Men den här dagen är inte som andra. Reger har nämligen bett Atzbacher att komma till museet dagen direkt efter ett tidigare besök, och anandes oråd står nu Atzbacher som sagt i salen intill och försöker upptäcka något i Regers uppsyn som kan förklara varför han frångått sin vana att komma varannan dag.

Bernhards romanfigurer är utpräglat monologiska, och i det här fallet är det Reger, återberättat av Atzbacher, som står för de våldsamma och överdrivna utfallen mot i stort sett varenda känt namn i den västerländska konsthistorien, i stort sett varenda känd kompositör, författare och givetvis politiker i det österrikiska samhället, vars sammantagna inkompetens och uselhet är så djupgående att det krävs åtminstone tre-fyra sidor oavbrutet upprepade utskåpningar för att nog kunna understryka dessa lika upprörande som skandalösa tillkortakommanden.

Bernhards förmåga att driva upp tempot och temperamentet gör detta ordkrig till en lång sann fröjd, och ska jag resa en enda invändning, så är det väl att upplösningen, svaret på varför Reger brutit sin vana, är på värsta Göteborgsvitsnivå. Mer vill jag dock inte avslöja.

Karsten Thurfjell, SR Kulturnytt

karsten.thurfjell@sr.se


Share

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".