musikal

Märkvärdig Sommarnattens leende

Publicerat måndag 22 februari 2010 kl 07:46
Sommarnattens leende - ensemblen. Foto: Petra Hellberg
1 av 2
Sommarnattens leende - ensemblen. Foto: Petra Hellberg
Pia Johansson i Sommarnattens leende. Foto: Petra Hellberg
2 av 2
Pia Johansson i Sommarnattens leende. Foto: Petra Hellberg

Välkända ingredienser på en musikalscen nu - men ändå inte en välkänd musikal - Det gäller Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende från 1955 som den amerikanske tonsättaren Stephen Sondheim 1973 gjorde sin musikal A little night music av. Och här finns Sondheims mest kända sång: Send in the clowns.

I helgen var det premiär på Stockholms Stadsteater i regi av Tobias Theorell och under musikalisk ledning av Joakim Hallin

Det är en rent märkvärdig upplevelse – här tumlar intrycken och uttrycken omkring. Vad är det jag ser? Vem är vem? Spelar Dan Ekborg Fredrik Egerman eller Gunnar Björnstrand? Heter Pia Johanssons roll Eva Dahlbeck eller Desirée Armfeldt? Spelar Andreas Kundler Greve Malcolm eller Jarl Kulle?

Bergmans film är så djupt och lyckat inympad i vårt medvetande, att när nu musikalen inte längre har engelsk sång och replik utan svensk, så får varje replik en filmskugga. Det svenska språket som det talades på 50-talet på film uppstår plötsligt på en svensk scen 2010. Så blir det där gamla sättet att tala, lika fixerat i en teatertid som Shakespeares eller Molieres.

Det Sondheim tillfört berättelsen är en liten femmannakör med operasångare som återberättar allt som minnen.  De är gamla och skröpliga och ser tillbaka på den tid då stor längtan och ännu större lust bodde i deras kroppar.

Scenen är ofta tom, så när som på en säng eller två, ibland en koffert eller tre. Sedan har scenografen Magdalena Åberg lekt med gigantiska tygsjok över stora delar av scenen – det börjar som vitt tunt tyg över möbler i sommarhuset. Sedan återkommer det där stora tyget i olika färger och former. Så vackert och talande! Det döljer och avslöjar.

Märkvärdigt är det som sagt – både märkvärdigt fint humoristisk och märkvärdigt spretigt. Alla unga skådespelare kan inte tala 50-talssvenska, här och var är Sondheims lättlyssnade tre fjärdedelstaktsmusik inte helt lätt att sjunga vilket gör att intensiteten faller. Men det är skrivet för sjungande skådespelare eftersom uttrycket är viktigare än skönheten.  

Men ändå – det där fantastiskt smarta och intelligenta manuset Bergman en gång skrev och på det Sondheims musik i samma klass. Märkvärdigt.

Per Feltzin, SR Kulturnytt
per.feltzin@sr.se

Stephen Sondheim har gjort musik och sångtexterna, Hugh Wheeler grundmanuset och allt är översatt av Beppe Wolgers.


Share

Skriv ut

Mer om...

Recensioner

Dela