Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Film

Missbruk och svek i försiktig Sebbe

Publicerat fredag 12 mars 2010 kl 07.52
Sebastian Hiort af Ornäs som Sebbe. Foto: SF.

För några veckor sedan vann Babak Najafi pris på filmfestivalen i Berlin som bästa debuterande långfilmsregissör för sin Sebbe. En film om en femtonårig kille som försöker uthärda ett rörigt familjeliv och plågsam skolgång. Nu är det dags för Sverigepremiär.

Höghustristessen ligger som ett bakgrundsbrus genom hela Sebbe. En film om misär, missbruk och en mammas svek. Där känslan av hopp i stort sett är obefintlig. För Sebbes mamma dricker för mycket. Sebbes pappa finns inte längre. Och i skolan är Sebbe hackkycklingen. Den som klassens bufflar ger sig på när de har trist. Drar in i duschrummet och försöker få honom att tvångshångla med den andra utmobbade killen i klassen.

Babak Najafis Sebbe har bildberättandet. Empatin. Det politiska ställningstagandet i att skildra den osynliga svenska underklassen. Lite som om man plockat ut de bästa bitarna från Bröderna Dardennes Sonen, Gus van Sants Elephant och Ken Loachs klassiker Kes - falken.

Men Najafi är inte en av dem som ägnar sig åt att suga ut så mycket som möjligt av sina huvudpersoners tragiska öden. Tvärtom. Han låter istället oss se exakt så mycket av klasskamraternas övergrepp på Sebbe, eller de hotfulla männen som hans mamma möter på natten när hon jobbar som tidningsutdelare, så att vi förstår vad som kommer att hända. Men när det blir riktigt plågsamt så klipper han bort från det som händer. Nästan som om han vill skydda sina huvudpersoner från att bli allt för exploaterade. Detaljerna är det meningen att vi själva ska fylla i.

Och kanske är Najafi lite väl försiktigt för sitt eget bästa. För jag sitter faktiskt i biostolen och känner mig lite skamset smutsig. längtar efter mer känslodaller, mer misärpornografi. Mer bottenlös ångest.

Trots sitt gripande ämne, den blinda lojalitet som ett barn kan ha till en förälder oavsett hur många gånger hon sviker honom, så känns Sebbe ibland snudd på distanserad i tonen. Och personerna stundtals lite skissartade och förutsägbara när den klassiska berättelsen i den socialrealistiska kulisserna ska spelas upp. Det fattas några millimeter till av långsamhet på rätt ställe och energi i rätt sekund för att det ska bli perfekt.

Det är invändningar som ändå inte får mig att tveka en sekund på att utnämna Babak Najafi till en av de mest spännande svenska långfilmsdebutanterna på den här sidan sekelskiftet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".