Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
teater

Norén på gott och ont

Publicerat måndag 15 mars 2010 kl 07.47

I helgen invigdes nyrenoverade och ombyggda Folkteatern i Göteborg med två premiärer, båda baserade på samma antika saga om hämd och försoning. Teaterns konstnärlige ledare Lars Norén har regisserat sin egen bearbetning av en av världsdramatikens äldsta pjäser, Aiskylos trilogi Orestien, och Lars-Eric Brossner har satt upp Hasse Carlssons barnpjäs Ifigenia och H.

I barnpjäsen Ifigenia och H skriver man om historien, Ifigenia offras aldrig av sin far Agamemnon för att få vind i seglen och kunna inta Troja. Scenografen Sören Brunes små fina segelbåtar ligger snällt still i sitt lilla vattendrag, och att välja att vara med sina barn istället för kriga kan ju aldrig vara fel budskap till en barnpublik.

På kvällen däremot har man tagit av sig silkesvantarna, Ifigenia blev offrad och publiken sitter på ömse sidor om ett mycket avlångt scengolv, signerat den danske scenografen Steffen Aarfing, som hade tiden frusit fast där vid gången med sin röda matta där Agamemnon återkommer från kriget i trilogins första del Agamemnon.

Lars Norén har bearbetat denna Orestien på gott och ont, hans utvidgning av Väktarrollen som Kim Lantz gör helt underbart, ett litet trasigt vittne, är ett lyckokast som binder ihop trilogins delar till ett drama och på något vis vallar ihop Folkteaterns ensemble till en välspelande och koncentrerad flock.
  Det är lite trögare i början, men väl i andra delen Gravoffret så förtätar Norén både i text och spel och dysfunktionella familjer har han ju alltid haft god hand med. Sanna Hultmans rasande och kärlekstörstande Elektra, kortklippt och späd i beige kofta blir till en Noréngestalt vi känner igen.

Annars kan jag undra var, i en mer övergripande mening, denna Orestien egentligen utspelar sig, vad Aiskylos text skaver mot.
  Det snöar eller kommer små skelettdelar ur taket, de sörjande vid Agamemnons grav är muslimska kvinnor med huvudduk och Anders Granells portvakt vid Atreus borg ser ut som han jobbar på ett bedagat stadshotell.
  Ibland är det fyndigt, som att erinyerna, hämndgudinnorna, ser ut som gamlingen i Kubriks film 2001 i rokokokläder och allt, men ibland är det mest mysko som när Ulla Svedins Pallas Athena, som i styckets sista del Eumeniderna skipar rättvisa för att förhindra mer blodspillan ser ut som en dominatrix i stillettklackar och nitar.

Och slutets försoning som ju ofta görs med någon liten distans, att civilisera människan är liksom inte snutet ur näsan, blir här till en ogrumlad glädjefest runt insikten att man måste kunna sörja för att bryta hämndens kretsgång.
  Visst, men det känns ändå lite snopet, "Orestien" handlar väl om lite mer än så?

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

TIDIGARE I KULTURNYTT:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".