Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Teater

Markurells i western-Wadköping

Publicerat torsdag 3 juni 2010 kl 11.02
Malin Berg och Henrik Johansson. Foto: Börje Gustavsson.

En kaskad av råttor hoppar fram ur sina gömmor och vänder sina gnagande osthungriga ansikten mot oss åskådare. Så börjar länsteatern i Örebros uppsättning av Markurells i Wadköping - och genast blir det klart att vi kommer att vara med om ett helt annat Wadköping än tidigare.

Det solbelysta, borgerskapsbemängda och hövligt ålderdomliga är som bortblåst. Framför oss ligger en trähusstad med svartsolkiga väggar, råttor som letar matrester, vulgära människor som spottar och spyr och kissar så det stänker på väggen.

Hur ska regissören Alexander Öberg få ihop Vilda westernmiljön - med en Harald Hilding Markurell i cowboyhatt och ett helt amerikanskt gruvsamhälle med järnvägsspår kors och tvärs över hela scenen - med de speciella svenska småborgerliga intrigerna som pjäsen ändå grundas på? Och alltihopa till en musikalisk fond av banjo och stumfilmspiano, där aktörerna till råga på allt brister ut i känslosam sång när man minst anar det!

Men ju längre det går - desto mindre roll spelar sådana invändningar. Här framträder i stället något så underbart som en regimässig totaltriumf: här har vi en iscensättare som struntar i de vanliga gränserna. Han går efter magkänslan och de starkaste uttrycken och han använder det så framgångsrikt för att fånga oss i just de konflikter och dilemman som Hjalmar Bergman laddat sin roman och pjäs med. Han har dessutom hjälp av de mäktigaste insatserna på länge från kostymören Elin Hallberg och teamet bakom masker och peruk under ledning av Giovanni Indelicato. De har gjort både råttdrypande kostymer, där alla bär byxor - och masker som känns ibland hämtade från något vaxkabinetts spökkammare.

Allt sammantaget är det en slösande generös uppsättning, skitigare och rent fysiskt äcklig ibland. Markurell och hans hustru, spelad av Sofia Bach, har till exempel en formlig duell i att spotta mest och fylligast. Men samtidigt har Alexander Öberg gett god plats åt flera laddade dialoger, där kärnan i makt -och moralkonflikterna finns och där flera skådespelare briljerar. Hans Christian Thulin som häradshövdingen rymmer både sårighet och förslagenhet, dessutom river han ner applåder som perukmakare Ström - och Niklas Ekholms förfärligt, förtjusande, förkrossande porträtt av Tante Rüttenschöld förloras man bara i.

Malin Berg gör något alldeles speciellt av den annars undanskymda katten i dramat. Hon ÄR katt - och hon är som en skugga till Markurell som i mimik uttrycker hans både snikna, egoistiska men också kärleksfulla väsen , den absolut blinda kärleken till sin son, han som denna dag den 6 juni ska ta sin mognadsexamen.

Henrik Johansson gör honom svulstigt bra, låter lustigt nog som gamle Edvin Adolphson.

Här har vi en Markurells som kan reta några, men nå så många fler hos en ny publik.

Martin Dyfverman, SR Örebro
martin.dyfverman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".