Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | musik

Stockholm Jazz fest: Shorters energi är här och nu

Publicerat måndag 14 juni 2010 kl 08.54
Wayne Shorter Quartets konsert under Stockholm Jazz Festival på lördagskvällen. Foto: Anders Wiklund/Scanpix.

Stockholm Jazz Fest, så heter numera den jazz- och bluesfestival som hållts i Stockholm i drygt 30 år vid det här laget. Den avslutades i helgen och det var en krympt festival som brottades med lågtryck, ekonomiskt och väderleksmässigt. Men jazzälskare är vana vid hårda tider och denna upplaga av festivalen kunde också bjuda på en av den moderna jazzens verkliga förgrundsfigurer: Wayne Shorter.

Jo, visst har jazzen det ekonomiskt svårt, men bara så länge musiken definieras som jazz. Avishai Cohen, den israeliske basisten, som förr spelade modern jazz spelar nu världsmusik och blandar in folkmusik, serfardiska slingor, sång och allt som han tycker är roligt. Och får en stor publik utanför jazzälskarnas skara. Lekfullt lockande. Den riktningen väljer många jazzmusiker i år.

Men den viktiga jazzen, den som utvecklar både musiker och lyssnare, ja, den är sällsynt också på festivaler. Och visst, det är inte alltid den musik jag lyssnar på hemma, men när den framförs live - ja, då händer det ibland något som knuffar lyssnaren in en ny värld. Och i lördags var det just så magiskt.

Wayne Shorter var en gång spelkamrat med John Coltrane, sedan Miles Davis medmusikant och så följde Weather Report, stilbildande band för fusionsjazz. Men så låter det inte denna kväll, här hörs bara fragment av en suverän musikers historia. Energin är här och nu.

I vanliga jazzgrupper finns det tydliga mönster: intro, samspel, solon där alla musikerna visar upp sig, nytt samspel, korta solon, final. För Wayne Shorters kvartett är istället all musik kollektiv. Instrumenten går in och ut i varandra, det är som att höra vågor av molekyler ständigt bilda nya mönster ur samma partikelmassa. Kvartetten är ett hemlighetsfullt kollektiv, energin strömmar fram och tillbaka utan att den går att analysera. Musikerna lyssnar intensivt på varandra, enkla lösningar och upprepningar tillåts inte. De tar inte stöd i ackordsföljer och fraser, det gäller att komma vidare.

Shorter och hans medmusiker som alla tillhör jazzens toppskikt, använde sin speltid till ett enda nummer. Shorter själv är inte stjärna men kärna. Han spelar korta solon, ibland bara en halvminut långa, alltid på väg vidare. Det är konturskarp musik, melodislingor ritade i kol på cement. Tydliga, snart utsuddade, ersatta av andra. Shorter har en unikt ren ton, speciellt sopransaxen är obönhörlig. Inget svammel, inga sensuella fraseringar, inga utsmyckningar. Man kan tala om musikalisk arkitektur: en skyskrapa av Mies van der Rohe, kanske en tonkatedral av Bach som strävar mot himlen.

När konserten var över kunde jag faktiskt inte lyssna på nästa artist. All annan musik lät svamligt överflödig.

Idag är Wayne Shorter nästan den ende som konsekvent arbetar vid jazzens nollpunkt som jag denna kväll förstod också är dess startpunkt. Här hörs framtiden.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".