Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | KONST

"Annan konst" är bara lite eljest

Publicerat torsdag 17 juni 2010 kl 07.45
Jan-Erik Svennberg, Västmanland. Foto: Lars Tunbjörk

Förra årets utställning ”Annan konst” blev mycket uppmärksammad när den visades på Göteborgs konstmuseum och därefter turnerade runt i Norden. Den visade verk av människor med obändig skaparkraft och kreativitet, men självlärda och utanför konstetablissemanget, ofta även bokstavligen, ute i skogen, betraktade som ”lite eljest” med norrländskt språkbruk. Eljest har utställningen också döpts till när den nu dyker upp i utökad form på Liljevalchs konsthall i Stockholm.

"Tack ska du ha min gosse för att vi slapp Bodens fästning!"

 Byrådirektör H.K. Bergdahls replik från Karl Bertil Johnssons julsaga ekar plötsligt i huvudet, när jag inser att jag står inför: nej, inte Farbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning på, men väl föreställande en båt på havet, och så även en byrå med intarsiamönster av just tändstickor.

Det är när några av verken kommer farligt nära pärltavlor från dagis, som mitt sorglöst bejakande av all denna skogstokiga skaparkraft stelnar till en aning. Jag har alltid tyckt att all bråte som släpas in på en konstinstitution och presenteras som konst, också måste betraktas som det, även om den kan ha mer eller mindre att säga mig.

Och syftet med utställningen ”Eljest” är ju förstås att vi ska rannsaka oss, både vi självutnämnda förståsigpåare och den konstintresserade allmänheten. Vad gör mötet med dessa verk med oss?

Ja, mycket kan ju bara saklöst beundras, som Uno Axelssons djurkroppar eller Linder Erikssons människogestalter framsnidade ur trädstammar och rötter. Estetiskt ligger dom tätt intill en rad etablerade konstnärer. Likaså är ju envetenhet en ganska vanlig komponent hos många av konstens heta namn, vilket också gör det lätt att dras in i Jan-Erik Svennbergs fascination inför Istanbuls moskéer, nu återskapade som stora modeller på hans skogstomt, eller bonden Klint-Olles väldiga vedmonument över sina tvångsslaktade djur, allt gjort med tydlig konstnärlig avsikt att gestalta utifrån sina bevekelsegrunder.

Men det är något som händer, när vi förutom verken själva ser Lars Tunbjörks foton av konstnärerna, bland sina verk. Då blir dom plötsligt belagda med sin historia, presenterade som särlingar, lite eljest, och man kan inte låta bli att läsa in också ett utanförskap. Det kanske inte alls är så.

Men frågan är om det är med ömhet vi ska går där bland storslagna skrotskupturer och ”hemliga uppfinningar”. Fascinerad blir man ändå, och som sagt, självrannsakad.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".