Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Diary of a madman? Ozzy hittar inte in i dårkänslan

Publicerat fredag 18 juni 2010 kl 07.45
Mörkrets prins? John Osbourne, född 1948

Rocksångaren Ozzy Osbourne har under en 40 år lång karriär hunnit med att bli dyrkad både som frontman i banbrytande Black Sabbath, och som fladdermusätande soloartist med mångmiljonsäljande album, t.ex. Diary of a madman.  Han tycks också varit konstant drogpåverkad sen mitten av sextiotalet, han har legat i koma, brutit nacken och med åren börjat stamma och sluddra. Bara för att bli ännu mer älskad och ännu större stjärna i MTV-dokusåpan om hans familj: The Osbournes. Nu finns hans livberättelse samlad i biografin Jag är Ozzy, som är skriven tillsammans med Chris Ayres.

"Helvete. Jag minns ingenting" - står det på försättsbladet. Det är antingen en lögn, för Ozzy verkar under omständigheterna komma ihåg förvånansvärt mycket. Eller så är det sant och då har väl spökskrivaren Chris Ayres inte bara skrivit boken utan också hitta på allt.

Men vissa fakta föreligger ändå: John Osbourne är född 1948 i arbetarstadsdelen Aston i Birmingham, ett av sex syskon i samma rum, med en hink att kissa i. Och det som lille Ozzy tror är lekplatser är i själva verkar kratrar efter tyskarnas försök att bomba den närliggande Spitfirefabriken. Det verkar ha varit en rätt lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar, men fattigt och hungrigt och fruktansvärt mycket stryk i skolan. Dyslexi botas bäst med en sko var den rådande pedagogiken.

Det finns detaljer som naglar fast den där fattigdomen: som känslan av att skolmaten räddade livet på honom. Barnets förundran över att man både huvudrätt och efterrätt. Eller att Ozzy aldrig bryr sig om att skaffa nåt körkort eftersom han inte kan föreställa sig att han någonsin ska ha råd att köpa en bil.

Men så kommer de som alltid: The Beatles, och förvrider huvudet på pojken. Hans pappa lägger pengar som dom inte har på en sånganläggning till Ozzy - för att ha ett eget PA var nyckeln till att vara med i ett band. 

I ett av bokens allra bästa partier skildras den där obändiga, inbilska järnviljan att slå sig ut och ta sig upp. När Ozzy börjat sjunga i det som ska bli Black Sabbath så packar de kväll efter kväll sin skåpbil med instrument och förstärkare och så kör dem till ställen där något stort band ska spela, i hopp om de att de ska ställa in och behöva ersättas på scenen. Det är målmedvetet. Det är fantastisk bild av målmedvetenhet, av det där behovet.

Men ungefär samtidigt som Black Sabbath sen slår igenom så är det andra behov som tar över. Eller som Ozzy berättar:
    "Jag tyckte USA var fantastiskt. Som pizza till exempel. I åratal hade jag tänkt: Jag önskar att nån kunde uppfinna en ny maträtt. I England är det alltid ägg och pommes, korv och pommes, paj och pommes... vad som helst och pommes. Efter ett tag tröttnar man du vet -– Men så i New York upptäckte jag pizza. Jag köpte tio tjugo bitar om dagen. Och sen när jag insåg att man kunde köpa en hela pizza bara till själv, så började jag beställa de vart jag än gick."

Pizzorna spelade dock än rätt undanskymd roll i den stora tunna av blandmissbruk Ozzy marinerar sig i. Och som katalog över vad som är möjligt att stoppa i sig under tre fyra decennier och ändå överleva är boken, ja just en katalog. Den stor svagheten är att den upphåller sig helt kring ATT det var så, istället för att berätta HUR det var. Hur ser världen ut när man dricker fyra flaskor konjak om dan? Vad tänker man? Hur känns det att vara ett helt apotek på två, eller allt som oftast fyra ben?

Nä, här hittar varken Chris Ayres eller Ozzy själv in till den plats där berättaren ändå helst velat vara större delen av tiden. Ozzy är idag nykterist mer av nödvändighet än av övertygelse. Varje gång han slutar dricka tänker han bara på allt kul han missar och börjar igen. Men vi missar alltså också det roliga, om man kan uttrycka sig så.

Det borde smakat mer: av fladdermushuvuden och fejkblod och av sprit och kräk. Men skolmaten som sagt, den känner vi iallafall doften av.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".