Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
runa

José Saramago - ett porträtt

Publicerat måndag 21 juni 2010 kl 10.08
Den portugisiske författaren Jose Saramago har avlidit. Foto AP Joao Henriques

I fredags meddelades att den portugisiske författaren José Saramago avlidit efter en längre tids sjukdom. Saramago var den ena av Portugals två litterära giganter - den andre António Lobo Antunes - och det var länge jäma odds om vem av dem som skulle få Nobelpriset. Det blev Saramago som 1998 drog det längst strået.

En som följt Saramagos författarskap under åren är Sveriges Radios förre kulturchef Bengt Packalén, som tecknar ett porträtt.

Jag kom att stöta samman med José Saramago häromåret, det var i Helsingfors i samband med en musik-,dans- och uppläsningsföreställning baserad på hans stora genombrottsroman Baltasar och Blimunda. Det var ett pretentiöst och i mitt tycke slarvigt genomfört program. Men Saramago tackade generöst och hjärtligt alla inblandade: som en författare som gläds över sina barn – sina böcker – hur valhänt de än blir behandlade av välmenande beundrare.

Vid middagen efteråt satt han emellertid tyst. Den nyss så resliga gestalten var hopsjunken och trött. Och jag hann tänka: Det blir inga fler romaner. Jag kände ett sting av saknad.

Nu är han död, 87 år gammal, portugisen som valde att tillbringa en stor del av sitt liv på spanska Lanzarote för att han tyckte att hemlandet styrdes av en hop bigotta byråkrater. Han var lantarbetarson, hans föräldrar var analfabeter. Själv blev han mekaniker. Han köpte sin första bok som 19-åring, för lånta pengar. Han skrev, men med långa pauser. Har man ingenting av vikt att säga ska man vara tyst, sa han. När Baltasar och Blimunda kom ut var han 60 år. 1998 fick han Nobelpriset i litteratur.

Saramagos romaner är ingenting man fuskar sig igenom. Han skriver i stora sjok, använder inga andra skiljetecken än komma och punkt – och mellan punkterna kan det gå flera sidor. Saramago skapar ett motstånd i texten som skärper läsarens lyhördhet, ett slags ordmusik där pauserna finns i berättelsens egen rytm. Men berättande text och dialog glider omärkligt in i varandra och brister din uppmärksamhet vet du snart inte vem som säger vad.

Ändå är några av böckerna stora och omtumlande läsupplevelser, mina tre favoriter är Blindheten, Året då Ricardo Reis dog och Alla namnen. De är alla ganska olika trots att de förenas av den saramagoska stilen: En allegorisk och stramt berättad samtidssaga, en bred och fantasifull episk roman om en fiktiv litterär gestalt (Ricardo Reis var ju en figur hos poeten Fernando Pessoa), och så en Kafkaktig historia om ett stillsamt upproriskt skrivbiträde längs nere i det byråkratiska maskineriet på Allmänna civilregistret.

Saramago använder sig av ett slags utstuderad naivism i sina till synes anspråkslösa berättelser om vanliga människor i enkla omständigheter. Han skriver om vad som sker med system som pressas till sina yttersta gränser, om dogmatiskt tänkande och om totalitära styren – och om de små men nödvändiga upproren.

Han väljer underifrånperspektivet för att kritisera de övergripande fenomenen. Han är i högsta grad en politisk författare även om det inte finns någon politisk vokabulär eller några uttalade ideologier i romanerna.

José Saramago glömde aldrig sin fattigbarndom. Och inte heller dess ofta lite snusförnuftiga men fyndiga ordspråk, ett av många finns i Alla namnen:

”För att dö räcker det med att man lever.”

Bengt Packalén
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".