Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FOTO

Vad är ett kungaporträtt?

Publicerat måndag 21 juni 2010 kl 11.25
Gustav V, Kung av Sverige. (Foto: Lennart Nilsson)

Att det varit kungligt bröllop under helgen lär väl ingen utom en marsinvånare ha missat - men har vi kommit kungligheterna närmare genom all mediebevakning, eller längre ifrån?

Den som vill se Bernadottarna i närbild kan bege sig Nationalmuseum som påpassligt öppnat en utställning med kungaporträtt, ”Bernadotter i svartvitt”.

Mikael Timm har sett våra främsta fotografer försöka sig på ett omöjligt uppdrag.

Ett porträtt ska fånga en människans personlighet och i bästa fall hans eller hennes själ. Ett kungaporträtt måste dessutom visa det kungliga. Men vad är det?

De senaste veckorna har fått mig att undra om det verkligen finns några monarkister nu för tiden. Poeten T S Eliot sade att det inte räcker med att vara lite allmänt konservativ eller att gilla traditioner för att vara monarkist. Man måste verkligen intensivt tro att det bästa styrelseskicket är att Gud bestämmer direkt via monarken.

Men man behöver bara ha zappat förbi de senaste veckornas jönsiga tv-sändningar för att förstå att monarkins tid är förbi. Kärleksförklaringarna till monarkin var så ljumt långsökta och veliga att samtalen i antikronden framstår som vulkanutbrott. Eller se tidningarnas bildspel från brudparets förfest på Drottningholm. De inbjudna såg ut som birollsinnehavare från en såpa som sändes för 10 år sedan. Man minns inte riktigt deras namn men kan konstatera att de sedan glansdagarna förlorat kroppsformerna men tyvärr inte klädstilen.

På Nationalmuseums utställning böjer sig en äldre dam fram och närskådar ett fotografi. ”Det är väl prins Wilhelm”, säger hon till väninnan som ser tvekande ut. ”Jo, vidhåller damen, ”tv har sänt så mycket, nu börjar man känna igen dem”.

Rockmusiker och filmstjärnor lever mer oåtkomligt sagolikt än de svenska kungligheterna. Tur för arrangörerna att inte Jack Nicholson, Lady Gaga eller Bob Dylan var inbjudna. Då skulle kungahusets värde ha devalverats.

Kungligheter är som gamla boxningsmästare. De dör inte, de bleknar bort. En riktig rockstjärna levererar mystik som räcker till tiotusentals fotografier. Men hur ska man ge skimmer åt en medelhög tjänsteman vid UD:s protokollära avdelning och en gyminstruktör? Bilderna från balen tagna på avstånd fungerar, det ser ut som bra Hollywoodscenografer varit framme och de nygifta är gulliga.

Närbilderna är svårare. Det märks på Nationalmuseum. Ja, den lilla utställningen kan nästan få en att tro att monarkin nalkas slutet, inte på grund av politisk vindkantring utan därför också de bästa fotograferna – Hans Gedda, Hans Hammarskiöld, Denise Grünstein, Bruno Ehrs - misslyckas när de ska porträttera våra monarker. Svenska kungligheter är helt enkelt för borgerliga. Borgerligheten är stark, den bryter kopplingen till Gud och historien, men förmår inte dikta nya myter. Det räcker inte att sätta kungen på en trappa vid vattnet eller att fotografera drottningen framför ett fönster i motljus. Utvaldheten vägrar visa sig. Framför kameran ser kungen orolig, nästan rädd ut. Högst mänskligt, föga majestätiskt.

Det är bara Lennart Nilssons bild av den broderande Gustav V 1950 som visar star quality därför att kungen så uppenbart väljer att vistas utanför samtiden.

Själv saknar jag ett bra porträtt av Gustav den VI Adolf. Inte för att han var kulturintresserad utan därför att han en gång nöp mig i kinden. Så är det med monarker. Deras värde sitter i betraktarens öga. Men den sakliga kameralinsen visar dem som borgare i en Molièrekomedi. Underhållande och utbytbara.

Mediebevakningen av bröllopet har handlat om borgerlighetens självbilder, inte om kunglighet. Den som vill se majestät får skaffa en DVD med Viscontis film om Ludwig den II av Bayern eller möjligen se TV-serien Tudors. Inga trevliga regenter. Men trevlighet och vardaglighet har nu inget med monarki att göra.

Mikael Timm, SR Kulturnytt

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".