Myglaren

Publicerat måndag 29 mars 2004 kl 07:55

År 1966 trängde sig filmen ”Myglaren” rakt ner i svenska folkets TV-soffor. Det var den första svenska långfilm som gjorts direkt för TV. Upphovsmännen var Jan Myrdal och Rune Hassner och ”Myglaren” har kallats ”en av de första lyckade politiska filmerna i Sverige”. Den blev en av 1960-talets mer omdebatterade filmer och gav upphov till det som kom att kallas ”Affären Myglaren” - en politiskt infekterad strid mellan Jan Myrdal och Filminstitutets dåvarande chef Harry Schein om hurvida filmen skulle få kvalitetsbidrag trots att den var gjord för TV. Hursomhelst - nu är ”Myglaren” tillbaka efter nära trettio år, utgiven på DVD av Folkets Bio och Kulturnytts Måns Hirschfeldt har sett den.

Ja, möt Myglaren - chef för ”fritidssektorn i organisationen”, gift, tre barn, älskarinna och ambitioner. Hans sportigt kortärmad skjorta på väg att bytas ut mot en mer representativ kritstrecksrandig kostym.

Ledstjärnan i det Sverige som Jan Myrdal och Rune Hassner karikerar är inte välfärden utan trivseln. Här skall danas trivselmänniskan och ska byggas trivselsamhället. Myglaren ser ett av honom lett svenskt ”trivselinstitut” som avgörande för denna ”styrsystemsprogramering”. Fotografen Christer Strömholm, som med stor precision spelar denne namnlöse sociala ingenjörskonstnär, han uttalar de stora vaga orden torrt och övertygande. Och det som väcker ”Myglaren” ur dess filmhistoriska törnrosasömn är den där vagheten, för den känns igen. Modeformler utan innehåll, retoriken som är lika övertygad och väloljad som den är tömd på verkliga betydelser.

På DVD-omlslaget har Strömholm fått en gloria av EU-stjärnor - och visst den internationella trivselkonferensen i Düsseldorf, med sin ”Ministerpresident”, gör associationen svårundviklig. ”Vår svenska trivsel är en fredsbevarande kraft” heter det.

Men Myglaren är också vår tids kommunalpampar och Skandiadirektörer. Han fixar en lägenhet åt älskarinnan, fifflar lite med kvittona och äter arbetsluncher som skullle kunna ge kvällstidningsrubriker. Kameran söker sig med pervers vällust över couer-de-filet provencal och räksmörgåsar. Cognac och champagne. Och en prostituerad på hotellrummet kan sättas upp som tolk på räkningen. Men det är ingen ond människa Myrdal och Hassner portätterar, utan mer en maktens attityd, ett egenmäktigt förfarande i allmänhetens namn. Och jag kan inte låta bli att låna Mauritz Edströms ord från Dagens Nyheters recension 1966 där han skriver att ”filmen använder överdriften närmast som underdrift, så till den grad att man grips av misstanken att verkligheten är värre”.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Skriv ut

Dela