Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

Vacker produktion men berättarmässig katastrof

Publicerat fredag 1 oktober 2010 kl 07.46
Julia Roberts åker till Indien för att hitta sig själv. Foto: Sony Pictures

Elizabeth Gilberts självbiografi över året då hon lämnade sitt äktenskap och åkte till Italien, Indien och Indonesien för att finna sig själv har sålt i runda slängar fem miljoner exemplar i USA. Den heter Lyckan, kärleken och meningen med livet, och beskrivs av fansen som rolig, inspirerande och livsförändrande. Feministiska kritiker har däremot avfärdat den som "priv-lit" – privilegielitteratur. Att åka iväg på en årslång yogasemester är ju få förunnat.
   Johanna Koljonen recenserar en av årets mest förväntade filmer.

Lyckan, kärleken och meningen med livet är som titel betraktat både svag och vag, precis som filmen den försöker sammanfatta – alltför spretig, alltför kletigt alltför långt. Det var förstås så Elizabeth Gilberts bestseller hette på svenska i bokform också, och det är väl lika mycket ett problem med översättningar från ett språk till ett annat som från bok till film: det första man förlorar är författarens röst. Den svenska titeln erbjuder – ämnen för diskussion: lyckan, kärleken…  Medan originaltiteln erbjuder svaren i författarens glada imperativ: Eat Pray Love – Ät! Be! Älska!

Om det är svaret, vad är då frågan? Vad är det Elizabeth Gilbert, eller här Julia Roberts i rollen som Elizabeth Gilbert, vad är det hon saknar i sitt homestylade hus i New York, i sitt trygga äktenskap, sin perfekta kropp, i sin glamourösa skribentkarriär? Vad saknar hon vars jobb det är att flyga till lyxiga resmål på andra människors pengar, invirad i borgerlighetens diskreta charm? Varför vaknar hon panikslagen mitt i natten och talar till Gud, om en smärta hon inte beskriva, en tomhet hon känner men inte kan sätta fingret på. “Jag vet inte vad jag ska göra,” säger hon. “Berätta för mig vad jag ska göra.”

Om du tycker det här låter som en bortskämd mänska som behöver skärpa sig så har du på många plan alldeles rätt och då ska du inte se den här filmen. Men om du känner igen dig i hennes situation, om du som jag är, låt oss säga, en kvinna i övre medelklassen som känner skuld över att hon inte är lycklig, då blir de här två och en halv timmarna på biografen en möjlighet att samtala med dig själv om vad det betyder för dig att lämna ett äktenskap eller stanna i det, att följa sina drömmar, att tillåta sig njutning.

Ja, även rent filmiskt så finns ymnigt med plats för eftertanke, ständiga evighetslånga montage av matportioner och vackra landskap, sekvenser som får mitt filmkritikerjag att vilja gräva ut mina egna ögon med en pastasked. Men ändå sitter jag där och har det ganska skönt; tänker på mina egna resor och reflekterar över, relationerna som har gått åt helvete och lugnet som jag saknar men som jag kanske, varför inte, skulle kunna finna på ett ashram i Indien precis som Elizabeth.

Produktionsmässigt är allt mycket vackert, så vackert som Hollywood kan uppbåda, men berättarmässigt är filmen förstås en katastrof. Handlingen är ihopklämd, karaktärerna är för många och för flyktiga, dialogen tidvis direkt kryptisk. Slutrepliken är en hänvisning till det italienska verbet attraversiamo, vilket för den som inte har läst boken framstår som nåt slags gnostisk aforism. Jag fattar inte riktigt själv, trots att jag har läst boken tre gånger.

För ja, jag är en sån som Elizabeth Gilbert talar till och det känns som att jag borde be om ursäkt för detta nu när jag har sett filmen. Men i stället tänker jag erkänna att jag och mina väninnor världen över brukar posta exemplar av Eat Pray Love åt varandra när det krisar i livet. För Elizabeth Gilberts resa, hennes självironiska berättarröst, hennes fyndiga observationer och hennes enkla lösning på våra odefinierade problem – Ät, Be, Älska – det har faktiskt hjälpt oss, om och om igen. Den rösten kanske går att översätta till film också, men det har Lyckan, kärleken och meningen med livet tyvärr inte lyckats med.

Johanna Koljonen
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".