Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
teater | recension

Filmtrogen Fanny och Alexander med egna scendrag

Publicerat torsdag 30 september 2010 kl 10.38
Riko Eklundh som Gustav Adolf Ekdahl. Foto: Stefan Bremer, Svenska Teatern.

Nationalteatret i Oslo blev först i världen med att spela scenversionen av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Det var förra hösten, och teatern gick för fulla hus. Tvåa blev denna höst Svenska Teatern i Helsingfors, i regi av Maria Lundström.

Det kryllar av klassiska replikskiften i Fanny och Alexanders manus, och har man som jag sett filmen sisådär tio gånger så infinner sig ett problem. Det är oerhört svårt att inte sitta och jämföra scen för scen, skådespelare för skådespelare.
   Och trots att jag mot slutet är med i föreställningen, jag har gråtit över Alexanders öde i prästgården, jag har gripits av onkel Carls äckel över sin egen tillvaro, så trots allt, när Gustav Adolf i Riko Eklundhs gestalt i slutmonologen utbrister ”Vi Ekdahlar ….” ja då kommer ändå Jarl Kulles röst i min hjärna.

Men regissören Maria Lundström anstränger sig att hitta sin Fanny och Alexander och det gör hon mycket med teatern som hjälp rent bokstavligt. Redan i filmen står teaterns varma vänliga verklighetsflykt mot biskopsgårdens karga kärlekslösa asketism.
   På Svenska Teaterns provisoriska scen, som lämpligt nog är Alexandersteatern i Helsingfors, utnyttjar man den gamla intima men lilla salongen till minsta centimeter. Det spelas ur sidodörrar och i loger och så blir vi publik på den Ekdahlska teatern. Oscar Ekdahl håller sitt jultal om teaterns möjlighet att spegla den stora världen utanför de varma trygga murarna, eller så bara för en sekund ge oss möjlighet att glömma den svåra världen där ute.

Och där sitter vi, jag och mången god borgare ur det finlandssvenska kulturbärande skiktet, väl dolda för den snåla höstvind som viner på Helsingfors gator. Men det är inte bara glöggröd värme som Fanny och Alexander bjuder. Plötsligt ställer jag mig frågor om fundamentalismens lockelse, något filmen aldrig fått mig att göra. Det handlar mer om samhällsutvecklingen än om några pekpinnar i uppsättningen.

För Emelies flykt från kärleken och värmen till biskopens fundamentala familj där man hittat sanningen och meningen i livet på kärlekens bekostnad, den ter sig plötsligt plågsamt aktuell.
   Men även om jag fortfarande inte riktigt fått svaret på ”varför göra teater av en fulländad film?”, så blir de tre och en halv timmarna i familjen Ekdahls och Vergerus sällskap i Helsingfors ändå meningsfulla. Mest tack vare den teaterfest som bjuds, och i slutscenen lyckas man få till en obehaglig aning om att den präktiga genomgoda borgerliga familjens seger kanske inte blir så långvarig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".