Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur | recension

Torgny Lindgren minns sina inbillningar

Publicerat måndag 4 oktober 2010 kl 07.46
Sofia Olsson: "I vanlig ordning roligt och svindlande"
(2:51 min)
Torgny Lindgren. Foto: Helena Paulin Strömberg.
Foto: Helena Paulin Strömberg

När Torgny Lindgren skriver om sitt liv blir det mer som en samling påhittade noveller än en sanningsenlig självbiografi, konstaterar han själv. Hans nya bok heter ändå Minnen.

Men han har inga. Minnen alltså. Däremot en väldans massa hittepå, hallucinationer och dikt. Det gör han klart för alla på en gång.
   Redan på första sidan skriver han "snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt."

Vad som är sant och vad som är dikt, spelar mindre roll. En av de första inbillningarna kommer från barndomen. Lill-Torgny ser en dag saker som inte finns, människor som för länge sen är döda. Sen tar han på sig golffinbyxorna och vattenkammar sig för att "idag skulle jag skrivas om i mina minnen".
   Det är ett märkvärdigt sätt att minnas på, tiden verkar vara lika obetydligt som sanningen.

Ändå får vi veta ganska mycket om Torgny Lindgren, genom Västerbotten, frälsningen, lungsjukan, de förolyckade barnen och litteraturen.
   Och så historier om att gå vilse i Paris med Göran Tunström, om hur vackert hovsångaren Erik Saedéns snyter sig, och om spådamen som på världens tjusigaste tyska förutser Olof Palmes död.
   Torgny Lindgren berättar i vanlig ordning roligt, och på samma gång svindlande, genom att torrt underdriva och ta udden av det som lätt skulle kunna springa iväg till att bli pompöst.

Han skriver fram liv i sina figurer som få andra. Och Minnen innehåller många människor, som blir till lika många kyliga, men kärleksfulla skrönor.
   Moster Hildur som letar guldet i Amerika och sen försvinner. Att vara försvunnen liknar inget annat tillstånd, det är liksom förnämt, för "den försvunna dväljs i den hårfina spalten mellan inbillning och existens" skriver Torgny Lindgren högstämt. För att sen genast runda av historien med "men plötsligt kom ett brev från henne, avstämplat i Vancouver. Hon ville hava receptet på långfilet."

I Torgny Lindgrens språk är en teologisk fundering lika mycket värd som ett recept på ungstorkat renkött eller en bondes bouppteckning. Det gör världen stor och pytteliten på samma gång, men alltid förunderlig.

Men kanske, kanske är Torgny Lindgren lite odräglig i sin ödmjukhet, alltid allvarlig utan att ta någonting på allvar. Jag vet att jag inte kan kräva honom på storvulna livsvisdomar, det vore liksom inte hans stil, men blir ändå glad när han ger mig den här: "Det är svårt att ge upp, det kräver större möda än att halsstarrigt sträva vidare. Att sticka svansen mellan benen är en svår konst."

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".