Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | konst

En riktigt död målare fascinerar i ny utställning

Publicerat tisdag 5 oktober 2010 kl 07.45

Einar Jolin var en gång en av de unga som for till Paris för att lära sig av den nya konsten. Han gick i Matisses skola, tillsammans med bland andra Grünewald och Sigrid Hjertén, och sen kom de hem igen för att introducera modernismen i Sverige. Men Jolin började snart gå egna vägar och göra något som inte var skola utan bara han själv. Nu visas han På Liljevalchs i Stockholm, "Eleganten Einar" kallas utställningen.

Jag har alltid tyckt att Einar Jolin framför allt är en tråkig målare, men här på Liljevalchs ser jag att det var mer med honom än så.

Einar Jolin var inte bara en tråkig målare, han var en död målare, och han ville vara en död målare. Det är mycket fascinerande.

I de allra äldsta bilderna, från 10-talet när han just har kommit hem från Paris, då är det fart och fläkt och liv och lust i måleriet, nära besläktat med Grünewald och Sigrid Hjertén.

Men mycket snart överger han allt det levande, brokiga, blommande, det passade honom inte, han trivdes inte där, och decennium efter decennium arbetade han målmedvetet på att befria sig från alla spår av sådant trams.

Han målade porträtt i massor av Stockholms societetsdamer, och han målade dem med en sådan sval elegans så att de ser ut som pappersdockor när de sitter i sina salongsstolar, nymålade och nyondulerade i sina finaste gåbortsklänningar.

Det passade Jolin och det passade säkert damerna, de ville inte ha någon psykologisk skarpsyn, de ville visa har fina de var, och det var det Jolin tyckte om att måla.

Han andra paradgren är Stockholmsmotiven som han sysslade med hela sitt liv, och där blir kanske denna grundläggande färdriktning som allra tydligast.

Det finns en målning från 1916 där det är friska vindar över Strömmen, man hör hur färjorna tutar och trafiken brusar längs Skeppsbron, en stad full av liv.

Sedan börjar han jobba bort alltsammans, gradvis stillnar vinden, vågorna lägger sig, staden tystnar, tills han efter tjugo år har nått sitt mål, en dödstyst, likstel stad.

En stad bestående av plåthårda vattenytor och knivskarpa huskonturer, liksom dragna med linjal, ofta med några avlövade svarta trädgrenar i förgrunden, för att skapa perspektiv ni bilden, när det nu inte finns någon atmosfär som kan göra det.

Det är nästan imponerande i sin kompromisslösa konsekvens.

Det är en rätt fascinerande utställning detta, framförallt i bilden av denne konstnär som går i skola hos mästaren Matisse. 

Han blir bra på det han har lärt sig, och av de tidiga bilderna att döma tycks han till och med ha haft en viss läggning för det, det är bara det att han inte gillar det.

Han tycker det är mycket roligare att vara tråkig, och så lär han sig att bli det, med stor framgång, utan att bry sig mycket om vad någon annan tycker.

Det är inte alls svårt att gilla Einar Jolin, även om han målade bra konstiga tavlor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".