Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur | recension

Ishiguro kretsar puristiskt kring musik

Publicerat onsdag 6 oktober 2010 kl 08.39
Kazuo Ishiguro (Foto: Jane Brown/W&W)

Den japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro har kammat hem en rad priser för sina sex böcker. För genombrottsromanen ”Återstoden av dagen” fick han Bookerpriset 1989, den blev också en prisbelönt Merchant-Ivoryfilm med Anthony Hopkins och Emma Thompson. Förra romanen "Never let me go" 2005 blev också en framgång. Nu är det dags för en novellsamling med musik som sammanhållande faktor, ”Nocturner”, översatt av Rose-Marie Nielsen.

Det finns en fara med att skriva om musik, nämligen att texten mest bara suckar över sin oförmåga att skildra sitt ämne. Tusen ord kan inte beskriva ens ett par takter - man måste höra dem för att förstå. I "Nocturnes" löser författaren det genom att skriva om musiken som ett yrke snarare än en konst. Istället för romantik får vi konkretion: restaurangmusikern som redan kört igenom temat ur "Gudfadern" tre gånger efter lunch, och jazzsaxofonisten som bara kan spela inne i den kvava garderob han klätt med äggkartonger, skumplast och vadderade kuvert.

Om man ska lita på den översättning som Rose-Marie Nielsen ger oss, är Kazuo Ishiguro en prosans purist. Här finns inga estetiskt stilande, inga skickliga metaforer eller snitsiga formuleringar, inte en enda mening man kan lyfta ur sitt sammanhang och säga: "oj, vad bra skrivet!" 

Vilket förstås också är en slags stil. Driver man den långt blir den isberg och minimalism. Här är idealet istället en prosa man inte märker alls. Men avsäger man sig alla språkliga tjusningsmedel, får man arbeta desto hårdare med handlingen.

Och visst har Ishiguros historier en viss originalitet. Vi möter bland andra den åldrade schlagerstjärnan som vill lämna sin fru för att få fart på sin karriär igen, och företagaren som betalar en plastikoperation åt sin flickväns fula ex för att hjälpa honom slå igenom.

Men de fem berättelserna är ändå lite för lika varandra. Huvudpersonen är en man, i fyra fall av fem musiker, som enligt andra saknar något för att lyckas: talang, kontakter eller ambition. Han är mer betraktare än deltagare, och det han betraktar är slutet på en kärlekshistoria mellan människor han sett upp till.

Därav skymningen som tema, alltså. Skymningen som säger att det är för sent, att slutet och natten är nära. Natten vars skönhet och sorg hör samman med mörkret och döden, med att vi snart är över. Det är därför nattmusik ska sucka och tråna. Tänk serenader, tänk bitterljuvt.

Musik har en förmåga att sätta sin lyssnare i stämning, och detsamma kan sägas om novellerna i "Nocturner". Man läser dem, och är man en känslig själ lär man bli lite gråtmild, inte på något sentimentalt sätt, utan ett kultiverat. En läsare utan den där finstämda känsligheten, jag till exempel, blir mer benägen att gäspa. Men visst tittar jag först ut mot den vissnande gräsmattan, tänker på allts fåfänglighet och hör musik någonstans.

Martina Lowden, SR Kulturnytt

kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".