Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
teater | recension

Christina Ouzounidis i dubbel upplaga

Publicerat onsdag 6 oktober 2010 kl 08.48
Birgitta Vallgårda i De måste dö. Foto: Jörgen Dahlqvist/Teatr Weimar

Dramatikern Christina Ouzounidis är kanske mest känd för pjäsen ”Heterofil” som spelats såväl i Sverige som utomlands och snart sänds i SVT.

Nu har två nya pjäser haft urpremiär, i måndags ”Lagarna” på Teater Galeasen i Stockholm i regi av Olof Hanson samtidigt som man i Malmö spelar ”De måste dö” ett samarbete mellan Ouzounidis hemmascen Teatr Weimar och Teaterhögskolan i Malmö i regi av Fredrik Haller.

”Jag är inte ett offer. Jag är inte den mor som inte kunde skydda sitt barn. Jag är ingen mördare”.

 Det är den historien som ensemblen på Teater Galeasen säjer att de vill berätta, ja berätta, inte spela. Och vi i publiken har mött skådespelarna i sin sminkloge redan i foajén och när vi satt oss i salongen står de i sina antika dräkter framme vid rampen med ryggen mot oss, ridån går upp och vi bländas av strålkastarna.

 Och Claes Ljungmark, Lina Englund och Sandra Huldt vänder sig om, tittar över axeln på oss och förnekar att de är Agamemnon, Klytaimestra och Ifigenia. Euripides drama om hur en kung tvingas offra sin dotter till gudarna för att få vind i seglen till sin krigshär, liksom undermineras bakifrån, liksom plockas isär från sceningången.

 Och som alltid hos Ouzounidis handlar det om språket, språket som våld, språket som maktutövning och här blir det ett omtumlande, hemskt och förvånansvärt skojigt ja, ”pjässabotage”. De vänder och vrider, prövar sina rollers rörelse och tankefrihet - att vara god fast man är ond, att inte var ett offer fast man offras, att vara emot våld och hämnd fast man är våldsam och hämnas. Och den antika förlagan blir en ram att hålla i för ett undersökande av vår egen motsägelsefylldhet och förljugenhet här och nu, vår våldsamhet, vår hjälplöshet, vårt offer.

 Galeasens ensemble är här också storartad, fyller och laddar dessa mycket speciella roller som Ouzounidis text skapar med ett slags scenisk intelligens som inte hör till vanligheten. Olof Hansons regi har en enkelhet, en stramhet som också verkar ha gett skådespelarna ramar att fruktsamt spjärna emot. De vet vad de säjer i varje stund och därför kan Ifigenia i Aulis plötsligt tala till oss genom tiden.

 ”De måste dö” – det är Medea, en annan antik gestalt som talar i monologen med samma namn som spelas på Teaterhögskolan i Malmö, Birgitta Vallgårda spelar den åldrade skådespelerskan som visst kan förstå Medeas handlande – att hon mördar sina barn - hon som överges av sin man i främmande land. Och kanske är också kvinnans åldrande som att komma till ett främmande land där ens förmågor plötsligt inte uppskattas eller ens uppfattas. Vallgårda är mycket stark i sin utstrålning och kan tveklöst hålla intresset i en lång monolog. Men möjligen är hon väl stark, tänker jag, styrkan ställer sig en aning i vägen. Hennes tolkning blir på något vis större texten och det kan förefalla vara eftersträvansvärt. Men i alla fall inte hos Christina Ouzounidis, för hos henne har språket en makt som skådespelaren måste kunna underkasta sig. Hos henne har språket, precis som hos de antika tragöderna, alltid huvudrollen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".