Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Knausgård ger rum för läsaren mitt bland detaljerna

Publicerat måndag 11 oktober 2010 kl 07.45
Foto: Mia Gerdin

Efter att ha fått fina priser för sin debutroman Ute av verlden 1998, och för En tid för allt sex år senare, tog Karl Ove Knausgårds i ordentligt med en sex band lång självbiografisk svit. Självutlämnande, och utlämnande för omgivningen gav böckerna en debatt i Norge om rätten att lämna ut andra människor. Samtidigt har böckerna hyllats och prisats för skildringen av tonårsfyllor, förälskelse, tristess, vardag och kampen för egen tid. Nu ges Min kamp ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg.

Det är lätt att flytta in i Karl Ove Knausgårds universum, jag stannar gärna kvar länge. Jag vill betrakta trädens bark, gräsets vajande och ristningarna i skolbänkarna, med hans ögon.

Jag vill låta mig flyta med och inte ha någon aning om vad som ska hända på nästa sida. Jag låter mig flyttas mellan nu och då och sen, helt sömlöst.

En mening kan börja vid nuet vid vattenkokaren och sluta i känslan av total övergivenhet för tjugo år sedan.

Min kamp, den första boken, är uppdelad i två delar. Den första är den där darrande tonårstiden, med jakten på fredagens ölflaskor, fumligheten, tankarna på flickor, pinsamheterna och det loja och sega i att hänga på någons rum, titta på någon videofilm, prata om plektrummärken. Allt är meningslöst men ändå extremt viktigt.

Den andra delen är om den trettioårige mannen vars far har dött. En död som är hemsk och ovärdig och smutsig. De två sönerna kommer för att städa i vidrigheterna och läsaren kastas mellan minnen av en far som verkligen kastar en skugga över familjen, och ett exakt återgivet nu som problematiserar sorgen, döden och skulden.

Men det är inte en barndomsskildring, en far- och sonrelation, jag läst förr. 

Karl Ove Knausgård skriver som om han hade en spotlight framför sig. Han noterar minsta fluga, registrerar molnformationer likväl som hur det känns när handflatan stryker över manchestertyg.

Men mitt i detta detaljinferno är han en mästare på att sätta stämningar och ge läsaren ett rum att vara i.

Han lockar in mig i texten, lurar mig att tro att jag förstår var vi är på väg för att sedan raskt rikta ljuset bakåt, mot ett minne han har. Jag läser med en känsla av att sidorna i boken framför mig är tomma, att de skrivs precis just i detta nu.

Det är en berättelse att dyka ner i, och bli omsluten av.

Måste man då läsa alla 2500 sidorna? Jag vet inte. Jag är mitt uppe i det.

Första boken står bra för sig själv, berättelsen knyts ihop och man kan läsa den som en klassisk roman. Men det blir något annat sen, läsningen växer och förändrar sig ju längre in i Knausgårds liv man släpps.

Projektet är förstås mastodontlikt, pretentiöst, självcentrerat och allt vad ni vill, och just det säger kanske en hel del om den tid vi lever i just nu.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".