Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Deckarintrig befriad från fokus på mördaren

Publicerat måndag 11 oktober 2010 kl 07.45

Ibland är saker inte vad de ser ut av vara. En deckare behöver inte handla om vem som är mördaren.  En av Danmarks mest uppmärksammade författare och poeter är Pia Juul, född 1962 och nu senast att bli invald i Danska akademien. Änkan i hennes senaste roman, Mordet på Halland översättning av Marie Norin, skiter i vem som mördade hennes man.

Äntligen en roman som inte bryr sig om att knyta ihop trådarna, och som spelar med falska kort.

Det är inte samma sak som att absolut inget händer förutom i språket för i Pia Juuls Mordet på Halland finns det ändå en intrig.

Det finns redan från början en skjuten äkta man på vägen i gryningen. Sen samlar de sig runt den något avtrubbade änkan, alla de där som brukar dyka upp; den bortvalda dottern, flirtgrannen, gästen, den gravida unga kvinnan, ännu en kvinna som insinuerar, skolvaktmästaren, exmannen, alla kommer sättande med just sin historia.

Det finns till och med en solbränd kommissarie som går runt och frågar efter föremål som datorer och mobiler.

Det är bara det att änkan inte förmår eller inte orkar intressera sig för vem som eventuellt mördade mannen, Halland. Hon ställer inga följdfrågor, bortser från uppenbara samband, tittar inte ens i anteckningsböckerna när hon hittar dem i hans hemliga rum.

Vill hon behålla någon sorts livslögn, att kärleken till Halland ändå var värd priset; dottern som hon helt förlorade kontakten med i tio år?

Om jag inte lät mig uppslukas av honom var ju dessutom allt förgäves.

Halland levde uppenbarligen två parallella liv, det finns en nyckel som går till rummet där alla hans saker står, han hade planerat sin flykt väl, men hann inte genomföra sina planer.

Var Halland en man som drev som flygsand genom landskapet, som bara häckningen kunde få att stanna en stund? Som tornsvalan.

Änkan vet inte, förtränger egnas och andras handlingar. Försöker känna, gråta, åtminstone placera sig i en sörjande pose.

Det skulle inte bli tydligare av att jag blev teatral. Vad vet man egentligen om en annan människa?

Inte mycket, och hon och Halland har mest tigit sig genom äktenskapet.

Det finns ett ögonblicks närhet på en buss en gång, när Halland sa jag vet varför du gråter, fast det gjorde han ju inte alls. Men det är den stunden de båda brukade återkalla.

Nu är Halland borta, den efterlängtade dottern tillbaka, men är det någon skillnad?

Jag som alltid brukar hata krystade slut, hopknutna säckar, och som inte läst en deckare sen mellanstadiet älskar den här romanen, alla saker som kommer tillbaka utan att avkodas, alla meningar som blir hängande i luften.

Som när dottern Abby återvänder och mamman som sett fram mot ett återföreningssamtal funderar om det kan ha ägt rum fast hon inte riktigt märkt det. Precis så är livet. Alltför sällan litteraturen.

Vändpunkterna visar sig vara blindspår. Bevisen kastas i sjön. Kvar blir en härva av osagdheter, en religiös jägare med alibi och en tokig exman.

Upplösningen intresserade mig inte, säger änkan. Hon skiter vi vem som mördade Halland. Jag också.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".