Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | teater

Tjechov och Tolstoj på svenska scener

Publicerat måndag 11 oktober 2010 kl 07.45
Bahar Pars i Uppsala stadsteaters Anna Karenina. Foto: Mats Bäcker.

Flera teaterscener tar upp ryska pjäser i Höst. Uppsala stadsteater sätter upp Leo Tolstojs Anna Karenina dramatiserad av Armin Kerber, översatt av Annika Silkeberg och regisserad av teaterchefen Linus Tunström. Folkteatern i Gävle spelar Anton Tjechovs Morbror Vanja i översättning av Lars Kleberg och i regi av teatrens konstnärlige ledare Michael Cocke.

Anna Karenina, Leo Tolstojs roman, skrevs 1877. 1899 hade Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja premiär på Konstnärliga teatern i Moskva. Samma år publicerades också Tjechovs novell "Damen med hunden", där han skrev om samma tema som i Anna Karenina, otrohet.

Men han skrev på ett helt nytt, ickemoraliserande, sätt vilket antagligen fick Tolstoj att vilja nypa till Tjechov. "Era pjäser kan jag ändå inte tåla. Shakespeare skrev dåligt, men Ni skriver ännu sämre".

Om det här kan man läsa i Lars Klebergs eminenta litterära biografi "Tjechov och friheten" som nyss kommit ut och som är en stimulerande ledsagare om man vill närma sig dessa ryssar.

På Uppsala stadsteater har dramaturgen Armin Kerber bearbetat Tolstojs roman och liksom kokat fram själva relationsproblematiken, medan de stora idéerna om Moder Ryssland lämnats därhän, och så har man gjort i alla de dramatiseringar jag sett.

Regissören Linus Tunström har sen gjort ett slags berättande förevisningsteater med mycket påhitt, mycket koreografi, mycket populärmusik, tiden är nu men med 50-tals-look, alla björkstammarna på scen används finurligt och man går ut på bryggor, och upp i hopp- och jakttorn i Maja Ravns scenografi.

Det går undan och det är kul och det är nog så här den mer experimentella teatern numera ser ut på institutionerna. Det är en absolut en njutbar och underhållande föreställning med en pigg ensemble, men något går förlorat, kanske gamle Tolstoj själv.

Utom då i Bahar Pars tolkning av Anna Karenina, hos henne finns en explosiv sensuell utstrålning under en liksom hårt tuktad yta, där finns ett kvinnoporträtt för den patriarkala miljö som ju faktiskt är romanens.

Tolstojs tegelstensroman är inte en Shakespearepjäs som tål allt, eller för den delen en Tjechov-dito, det blir jag ännu mer varse när jag ser Onkel Vanja på Folkteatern i Gävle i just Lars Klebergs översättning.

Kleberg talar i sin bok om Tjechovs "elasticitet", att hans pjäser tål så många tider och tolkningar och här, i Michael Cockes regi går man ut lite lugnt, en vit samovar, vita möbler och spegeldörrar, åkrar, ängar och himlar syns genom rutorna, även här är scenografen Maja Ravn.

Och utan större åthävor växer pjäsen fram och drar in oss, inte bara i relationerna utan också i en social belägenhet, här betyder jorden, ekonomin, de fattiga och sjuka bönderna något, här kan en tanklös stadsbo och professor sätta en hel gård i gungning.

Mats Jäderlunds Vanja har liksom tappat sugen som en mjölkbonde när EU:s stöd dras in, Anna Anderssons Sonja gå runt i snickarbyxor och tänker sig, egentligen helt realistiskt, ett äktenskap med traktens läkare.

Det medan Björn Johanssons doktor Astrov vantrivs överallt utom i sin trädplantering eller möjligen i sin omöjliga förälskelse.

Så blir Onkel Vanja här en föreställning i sin trakt, den handlar om den landsbygd som omger teatern. Hela ensemblen på Folkteatern i Gävle visar med ett lyhört vibrato hur Tjechov lever och överlever, på nytt och omigen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".