Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
litteratur | recension

McEwans Hetta saknar liv

Publicerat torsdag 14 oktober 2010 kl 07.46
Foto: Annalena McAfee

Ian McEwan är en av den brittiska litteraturens största stjärnor. Sedan 70-talets minimalistiskt skrämmande Cementträdgården har han vidgat sitt register och både skrivit filmmanus och realistiska nutidsskildringar. Hans senaste bok heter Hetta (till svenska av Maria Ekman) och handlar om ett högst aktuellt problem – jakten på förnybar energi.

Berättelsen om en fuskande Nobelpristagare som försöker lösa världens energiproblem- ja, det borde ju var precis rätt läsning när vintern närmar sig, nobelpristagarna är på väg hit och bensinpriset stiger. Dessutom är författaren Ian McEwan en skicklig stilist. Men, men…

Det finns något i berättelsen om den överviktige, otrevlige och intelligente Michael Beard som gör att jag har motlut genom den här texten. Istället för att njuta av sarkasmerna och glida nedför spänningsbackarna krävs ansträngning för att komma framåt längs det vinglande spåret.

Hetta är förvisso professionellt skriven men jag undrar om burlesk satir verkligen är McEwans genre: rallarsvängarna, överdrifterna, hela den besatte fetknoppen Beards framfart genom en osmaklig värld skulle ha passat Anthony Burgess – han skulle ha haft roligt när han skrev. Och satirerna över konferenssamhället, forskarnas förfall och amerikanska livsmönster – ja, det hade passat Aldous Huxley.

Men jag får en känsla av att McEwan bestämt sig för att skriva den här romanen därför att forskningens anpassbarhet är ett viktigt ämne men sedan en bit in i berättelsen konstaterat att det inte går att gestalta men ändå strävat vidare genom att fylla ut med allt möjligt som händer huvudpersonen. Det är plikttroget, ja nästan beundransvärt – men det är inte roligt att läsa.

Att berättelsen inte får liv tror jag beror på att McEwan bryter mot regeln som säger att man inte kan ha en passiv huvudperson. Beard sägs vara genial, men McEwan skildrar inte Beards arbete utan hans privatliv som är högst trivialt. Och vad värre är: Beard är inte drivande i sin egen livshistoria utan passiv. En sådan huvudperson kräver borrande precision av sin skildrare och den finns inte här. Beard är likadan i första kapitlet som i sista. Det enda som händer är att han blir fetare. Knappast någon karaktärsfördjupning att tala om.

McEwans verktyg är vanligen ett vasst språk som snittar upp neuroser, ångest, skuld och våld – men här är huvudpersonen en gnällig knodd och humorn tunggumpad. När dessutom knodden får hålla energipolitiskt korrekta tal- tja, då faller fiktionen ihop och romanens slut är verkligen löst fasttejpat. Nej, jag tyckte nog bättre om Ian McEwan när han kallades för Ian Makaber.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".