Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | film

Ensamma mäns fumliga försök till vänskap

Uppdaterat fredag 15 oktober 2010 kl 11.00
Publicerat fredag 15 oktober 2010 kl 07.45
Bill Skarsgård i filmen Himlen är oskyldigt blå. Foto Göran Hallberg

Bakom den glamorösa fasaden i skärgårdsidyllen utspelar sig ett av de mest uppmärksammade narkotikatillslagen i svensk kriminalhistoria. Det utgör grunden för Himlen är oskyldigt blå. Filmen har beskrivits som Hannes Holms första allvarliga film, det är dessutom den första filmen utan samarbetspartnern Måns Herngren, duon bakom framgångar som Underbar och älskad av alla, 2007. Den verkliga historien om Sandhamnsligan, en narkotikaliga som avslöjades på 70-talet ligger till grund för filmen och i huvudrollerna ser nya stjärnskottet Bill Skarsgård och Peter Dalle.

Himlen är oskyldigt blå inleds med en närbild på den unge huvudpersonens erigerade penis. Inte i pornografiskt syfte, får jag väl tillägga; i komiskt och realistiskt.

Och bli nu inte oroliga! Det blir inte så mycket mer mellan dem. Inte för att parterna inte vill, utan för att unge Martin måste hem, hem där pappa dricker och mamma är kuvad.

Den vana filmpubliken föreställer sig direkt vilken sorts berättelse det här kommer att bli. Martin ska iväg till Sandhamn över sommaren, skaffa ett jobb och, temporärt befriad från plikten att hålla föräldrarna vid liv, fullborda ett samlag.

Men det blir inte riktigt så. Eller snarare: det blir inte en berättelse om sexuellt uppvaknande. Visst finns det en flicka i Martins sommar, men med undantag för inledningsscenen är filmen spektakulärt oskyldig.

Och det är överraskande, eftersom sommarjobbet som handlingen kretsar kring visar sig vara som springsjas i Sveriges på 70-talet största och mest välorganiserade langarliga.

Missbruk, familjevåld och klasshat är närvarande i handlingen och ibland i bild. Men misären präglar inte filmen och den blir heller aldrig en typisk kriminalrulle med intrikata kupper eller spännande polisjakter.

Kanske för att huvudpersonen nästan aldrig vet vad som pågår blir allt det där bara bakgrund till en saga om några ensamma mäns fumliga försök till vänskap.

Bakom sin blyga fasad jäser Martin av undertryckt vrede och förståelig avund. Och mellan honom och den utlevande och på något plan rätt välmenande knarkbossen Gösta uppstår ett outtalat och extremt rörande förtroende.

De förtjänar att vinna priser, Bill Skarsgård och Peter Dalle, för detta porträtt av två känsloskadade män som liksom i ren desperation formar en temporär familj över en sommar.

Ted och Kenneth Gärdestads gamla hitlåt har inte bara givit filmen sitt namn, den sammanfattar hela stämningen. “Älskling, jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns”, sjunger Ted över en scen som står och väger på sentimentalitetsgränsen men landar precis rätt.

Solen värmer springande fötter, rågen gungar och himlen är oskyldigt blå. Världen är förstås inte sådan, det vet tittarna och det vet egentligen Martin också, men han som kanske aldrig har haft en barndom vill så gärna låtsas ett tag till att framtiden verkligen ska bli ett svep oförbrukat fria somrar.

Det hjälper att han förutom lillgammal också är extremt naiv, men som tittare köper jag det. Kanske för att tonåringarna i filmen tillhör mina föräldrars generation och jag självklart (och sannolikt felaktigt) alltid har misstänkt att deras ungdom utspelade sig i en generellt mer blåögd tid.

Det här kan vara Hannes Holms bästa film. Den är visuellt genomtänkt, extremt välspelad och enormt lättittad. Medan jag satt i salongen hade jag faktiskt inga invändningar.

Efteråt funderade jag på om filmen kanske ändå hade tjänat på lite mer mörker. Och det hade den kanske.

Men sedan tänkte jag att det är som med Ted Gärdestads sånger, att det finns där som en underliggande sorg. Att det kan vara lite fint att bara drömma om soliga somrar ett tag.

Johanna Koljonen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".