Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | opera

Ett lyckat operakoncept som ger magknip

Publicerat måndag 18 oktober 2010 kl 07.45
Karl-Magnus Fredriksson och Daniel Boyacioglu i Kungliga Operans Triumf och tragedi. Foto: Hans Nilsson.

I fredags var det premiär på Paula af Malmborg Wards nyskrivna opera Triumf och Tragedi. Texten är skriven av Daniel Boyaciouglo och Operan är baserad på den sanna historien om brottaren och olympiska mästaren Mikael Ljungberg som tragiskt nog tog sitt liv för sex år sedan.

Triumf och tragedi låter som ett gammalt grekiskt skådespel och det finns en del likheter.

Vi vet att det går åt helvete redan från början och Daniel Boyaciouglos rytmisering av sin egen text påminner stundvis om versmåttet hexameter.

Hans talroll Jokern är en behövlig strimma ljus i berättelsen, för detta är tragiskt.

Alla som någon gång varit deprimerade eller har varit nära någon deprimerad vet att en depression också är en ofantlig, oantastlig, egotripp. Just så framstår tillståndet här; trovärdigt, men jag får lite magknip.

I kontrasten med den trallande ompysslande kvinnan framstår hela svenska folkets brottarhjälte inte som så särskilt sympatisk. Där ringas kanske problemen, med att skriva dramatik om närstående händelser, in.

Jag säger inte att mediabilden av Mikael Ljungberg var sannare än operan. Men personligen föredrog jag bilden av brottaren, som en snäll nyförlovad kille med vingmutteröron som sorgligt nog var för rädd i hjärtat, framför den här gestaltningen av ett ångestpaket som till och med i en scen nästan våldför sig på sin kvinna.

Den lilla scen, som operans Rotundan utgör, gör att man får operan i knäet och det tillåter ett mer innerligt och intimt agerande av skådespelarna än annars.

Det är så skönt att se trovärdiga omfamningar och nyanserad gestik i stället för klumpigt operastapplande. Delvis kan man nog tacka Paula af Malmborg Ward för detta - för hon skriver väldigt sångbart. Det är det långt ifrån alla som gör.

Musikdramatik är ju lite av "hennes grej", och det låter som att hon har en väldig känsla för frasen. Luftflödet tycks ligga som en smekning av Marianne Hellgren Staykovs stämband, och likadant är det med det lilla parti som tilldelats Karl-Magnus Fredriksson.

Men varför får inte han sjunga mer, undrar jag, om man nu har en så bra baryton på scenen? Varför inte utnyttja det?

Sättningen för stycket, stråkar, en trumpet och slagverk, används effektivt och skapar flera gånger spännande psykologiska djup. Till exempel när kvinnan gladsjunger med sin tårtkartong och stråket plockar upp samma slinga i en mer ödesmättad tonart.

Eller när en travesti av musiken till TV-serien Simpsons tvärt zappas in. Humor och harmoniska bus blandat med dramatiskt avgrundsmörker är väl ett ganska lyckat recept på en ny opera?

Dessutom slog det mig att jag nynnat hela helgen på Kvinnans öppningstrudelutt. Och i ärlighetens namn, hur ofta händer det efter att man har lyssnat på något nyskrivet?

Ella Petersson
Kulturnytt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".