Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

En bok som bara kunnat räddas av Strindberg själv

Publicerat tisdag 19 oktober 2010 kl 07.46
Mikael Timm: Kommen till sista sidan är jag förbryllad.
(3:24 min)

Man kan ju undra om Strindberg själv hade blivit nominerad till Augustpriset om han sänt in ett verk under pseudonym? För vilken är egentligen vår syn på Strindberg? Svaret på den frågan kan man söka i praktverket Om Strindberg där tjugo författare med Lena Einhorn som redaktör har givit sig i kast med giganten.

Vilken av de nominerade böckerna skulle Strindberg själv ha röstat på om han tagit plats i Augustjuryn? Den minst konventionella tror jag för det finns ingen så mångsidig och motsägelsefull svensk författare som Strindberg. Därför borde en antologi där många skribenter med olika inriktning möter hans texter fungera. Men Om Strindberg är inte så mycket text som designprodukt, snarare lämpad att tas upp i tidningarnas spalter med köptips för heminredningsattiraljer än på kultursidorna.

Redan de första sidorna slår an tonen: en bild av Norrbro på 1800-talet, författarnas namn  på plyschröd helsida under vilken skymtar en bild av Stureplan från 1906. Praktverk om kulturskapare börjar bli en svensk genre. Den stora Bergmanboken för ett par år sedan satte trenden och så kom vårens bok om Harry Schein. Det känns som om en kulturell zoombiegenre - Månadsjournalen återvänder från graven, brackigare än någonsin, nu med döda kändisar.

Strindbergs liv betas av kronologiskt – djärvhet hör inte till dessa böckers dygder. En del perioder behandlas kåserande, andra docerande. Till de kåserande, för att inte säga tramsiga, kapitlen hör det om Strindberg i Paris och det klämkäcka kapitlet om Strindberg i Blå Tornet. Visst, att texternas kvaliteten skiftar hör till en antologis förutsättningar. Men de bör helst skifta mellan det vågade och det välskrivna, inte mellan det likgiltiga och det pretentiösa. Det mesta är konventionellt intill likstelhet men Ebba Witt-Brattström skriver intressant om Strindbergs maskulina kamp och David Gedins text om Strindbergs förhållande till förläggarna ger nya öppningar. 

Ingen kan klaga på bredden av ämnen, 370 sidor utkavlad sötad bild- och ordsmet.  Det är väl bara en djupanalys av Strindbergs förhållande till ånglok som redaktören missat. Sidorna räcker till det mesta som, låt vara med ansträngning, kan kopplas till Strindberg. En del får väl kallas ankdammskuriosa, t ex en text av Björn Ranelid skriven i jagform, ett, som det visar sig, riskabelt grepp eftersom Ranelid förhåller sig till Strindberg som en löskokt sparris till en naturkraft.

Kommen till sista sidan är jag förbryllad – hur kan så många namnkunniga skribenter skriva så menlöst om en så intressant författare? Det är egentligen bara de två avslutande texterna av Susanna Alakoski och Leif Zern som har lite Strindbergsk intensitet och snärtighet.

Men bilderna då? Tja, det finns naturligtvis bra bilder men ännu fler mindre bra. Framförallt finns det många. I denna bok är kvantitet lika med kvalitet. Bilderna används som strössel på mjukglass enligt principen för mycket är inte nog.

Den här boken hade bara kunnat räddas av Strindberg själv. Fast praktverk av detta slag hör till just den sortens offentlighet han satiriserade i Svarta Fanor. Och förresten, en enda text av Strindberg i Om Strindberg hade gjort makulatur av de andras bidrag.

Behöver det sägas att detta är en perfekt bok att ge bort – i synnerhet till någon som inte gillar att läsa och dessutom saknar bildsinne.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".