Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

Lisa Langseths debutfilm subtil som en krokodil

Publicerat torsdag 21 oktober 2010 kl 07.46
Göran Sommardal: Jag håller med, men jag blir inte indragen.
(2:50 min)
Alicia Vikanders spel mot Samuel Fröler demonstrerar både sårbarhet och styrka. Foto: Ola Kjelbye

Till det som är som är vackert heter dramatikern och teaterregissörn Lisa Langseths långfilmsdebut. Den är inspirerad av hennes egen pjäs Den älskade som sattes upp på Elverket i Stockholm. Och filmen den har redan hunnit prisbehängas, senast med debutantpriset vid filmfestivalen i Pusan i Sydkorea.

Subtil som en krokodil, det är min första tanke om Lisa Langseths film. Man kunde säga att filmens berättelse också är dess sensmoral, men lika gärna att sensmoralen blir själva berättelsen. Den är nämligen så skarp och samtidigt så subtilt iscensatt att den hotar att bli övertydlig. Katarina från förorten drabbas av musiken, i form av Mozart-klipp på Youtube, och hädanefter ska detta, och ingenting annat, vara hennes musik. Men det konserthus hon hamnar på uppvisar samma patriarkala krokodilstruktur och maktförhållanden som samhället i övrigt. Man måste helt enkelt döda draken för att få jobbet som musikförmedlare till barn och ungdom.

Vad Langseth gör, i tablå efter tablå, är att visa att sensmoralen står sig. Alicia Vikander gör ett övertygande porträtt av en ung kvinna, som blixtsnabb pendlar mellan ilska och förtvivlan, mellan absolut ambition och hotande upp-givenhet. Hennes spel mot Samuel Fröler, som en av de subtila krokodilerna, demonstrerar både sårbarhet och styrka. Men dramats oförsonlighet, trots det exakta och infallsrika bildberättandet, blir till slut förutsägbar, och skapar en oförsonlig karaktär också av Katarina, även om hon begåvas med en känslosam brasklapp tillsammans med sin mamma. Jag tror att den känsla av existentiell stumhet som den här sortens berättelse skapar har att göra med att människorna i filmen aldrig får vara mer än vad de vet om sig själva, och ändå är det just det som är dess utgångspunkt: att Katarina blir besatt av en musik som hon inte visste fanns. Filmen visar hela tiden vad den vill påstå. Och jag håller med, men jag blir inte indragen.

Och för att uttrycka hela min ambivalens måste jag låna ett citat av Sven Fagerberg: Jag är med er i kampen, men inte i segern.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".