Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

Måns Hirschfeldt "gillar" Facebookfilmen. Nästan.

Publicerat fredag 22 oktober 2010 kl 07.49
Måns Hirschfeldt: "Smittande nördfeber och intelligens."
(2:07 min)
Mark Zuckerbergs (Jesse Eisenberg) ansikte går onekligen att läsa som en bok. Foto: Sony

The Social Network är filmen om Mark Zuckerberg, Harvardstudenten och datageniet som 2003 skapade Facebook, som blev den yngsta miljardären någonsin och som stämdes av sin bäste och kanske ende vän och andra före detta kompanjoner. Mannen bakom TV-serien Vita huset, Aaron Sorkin har skrivit manus och David Fincher, med filmer som Fight Club och Seven på sitt samvete har regisserat.

The Social Network - smaka på den filmtiteln - torr som snabbkaffepulver. Saklig som om den berättade en faktabaserad sanning. Beskrivande, om en tidsanda. Med Hollywoodmått mätt är det en autistisk titel. Men så är inte huvudpersonen Mark Zuckerberg heller helt vanlig i huvudet. Det riktig knastar av mani när han med ofrillivig effektivitet alienerar sin flickvän i filmens första scen. 
   Manusförfattaren Aaron Sorkin försöker slå sina egna världsrekord i ord per sekund, det är hyperaktiv dialog och man ler av ren utmattning, smittad av nördfeber och intelligens. Jesse Eisenberg spelar pojkgeniet Zuckerberg med både ömhet och hårdhet och hans ansikte går onekligen att läsa som en bok. Han blåser bästa vännen på miljonerna och stäms av både honom och av de underbart komiska Harvardtvillingarna Winklevoss, som trodde att han arbetade för dom.

Det här kallas för Facebookfilmen. Det är den på sätt och vis inte. För filmen som är som Facebook, som känns som Facebook, det är något helt annat. The Social Network är mer ett enskilt, ensamt drama trots att det är ständigt befolkat, och aldrig, aldrig tyst. Även världen och halv miljard Facebookanvändare ligger för Mark Zuckerbergs fötter, så är hans värld här, bara och obarmhärtigt hans.

Jag var på strålande humör när jag klev ut från biografen för en vecka sen. Nu är filmen mer som en kompis från förr. Ett fint minne men det bleknar. För trots alla Aaron Sorkins ord är det en David Fincherfilm. Det vill säga aldrig riktigt lika bra i verkligheten som på pappret.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".