Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | opera

Giordanos revolution bäst om man blundar

Publicerat måndag 25 oktober 2010 kl 07.47
Eric Schüldt: "Opera är en farlig konstform"
(3:13 min)
Ola Eliasson i Andrea Chénier. Foto: Carl Thorborg

Umberto Giordanos Andrea Chénier är ett kärleksdrama i franska revolutionens skugga inspirerat av franske poeten André-Marie de Cheniers öde. Han häcklade den revolution som övergått i terror och miste, 31 år gammal, huvudet i giljotinen. Det var 101 år sedan Giordanos, då relativt nyskrivna, opera spelades på Kungliga operan i Stockholm. Nu är den tillbaka, i Dmitri Bertmans regi.

I början av den fjärde akten bestämmer jag mig för att blunda. Jag sitter i mörkret på Kungliga Operans parkett och bara lyssnar. Jag kan inte italienska men det spelar ingen roll.

Det jag hör är en berättelse om kärlek. Jag hör Katarina Dalayman, jag hör hennes exakta, omfångsrika sopran berätta om att älska någon så mycket att den gemensamma döden är att föredra framför ett liv i ensamhet. Jag hör Lars Clevemans kärva tenor, han är ingen skönsångare, men nu sjunger han med kraft som är omtumlande. I hans röst finns närheten till undergången, här finns vittnesmålet om en revolution som utvecklades till ett skräckvälde. Och skräcken kunde bara dämpas med ännu mer blod.

Berättelsen om kärlekens besatthet och slutgiltiga offer finns även i musiken som strömmar fram från hovkapellet. Det var länge sedan jag hörde dem spela med en sådan lyster. Det här är verkligen dirigenten Pier Giorgio Morandis kväll.

Men så öppnar jag ögonen. Och jag är tillbaka i en föreställning som bara rör sig på ytan. Kärleksparet som i sången visat en sådan värme, är på scenen helt stumma inför varandra. De fattar varandras armar och plötsligt blir det tydligt att varken publik eller sångare verkar ha förstått varför poeten och grevinnans dotter egentligen var så där oerhört kära i varandra. Kvar står de i slutscenen och väntar på döden, närmast förvånade.

Opera är en farlig konstform. Den är farlig för att den är överdådig. Och det överdådiga riskerar alltid att vara förföriskt. Även i denna uppsättning.

Före revolutionen trippar aristokraterna omkring som stora bakelser på scenen i sina kostymer i rosa och turkost, de har hattar som är tårtor, man vill liksom äta upp dem. Efter revolutionen är det som om kläderna körts genom dokumentförstöraren. Prakt har blivit punk.

Men under allt det sprakande är det något som fattas. Glappet mellan det som musiken berättar och det som gestaltas på scenen blir helt enkelt alldeles för stort. Som om föreställningen stressats fram och det där med personregi legat längst ned på prioriteringslistan. Kvar bortom showen och prakten finns då bara ett kärlekspar hårfint nära ännu en operaschablon där känslor enbart är gester.

Så jag sluter ögonen igen och direkt är jag tillbaka i en värld där allting är på allvar. Och kärlek är något värt att dö för.

Eric Schüldt
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".