Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | teater

Inget saknas i Moments drömspel

Publicerat måndag 25 oktober 2010 kl 09.08
Maria Edström: "snacka meta!"
(2:37 min)

I helgen firade Teater Moment i Stockholmsförorten Gubbängen 10-årsjubileum. Moment är en av de mest nyskapande fria grupperna på senare år, och jubileet firades med ny uppsättning av Strindbergs Ett drömspel. En pjäs som Pontus Stenshäll, som står för regin, kallar "en sammanfattning av alla pjäser som någonsin skrivits".

Det verkar finnas ett slags metateaterestetik i luften just nu, på Stockholms stadsteater var Harry Martinssons rymdskepp Aniara en kopia av själva teatersalongen, här på moment med Ett drömspel börjar Indras dotters, lite 60-talshippie i Louise Peterhoffs späda men uttrycksfulla gestalt, sin nedstigning på jorden med en tunnelbanefärd ut till Gubbängen i södra Stockholm och landar i ett scenrum som är en kopia av Gubbängstorget med teatern i blickfånget.

Nu är ju sådana här grepp vardagsmat för Moment, som alltid, bättre än många andra inom teaterns värld, förstått sig på det här med teatern och verkligheten, nämligen genom att med olika, ofta mycket enkla, medel skapa en teatral verklighet där allt kan hända. Där man åker leksakståg i Till Damaskus, där Edgar och Alice bor med ouppackade IKEA-möbler eller där modern i Pelikan är en lådvinsalkoholist med leopardtajts, för att nu tala med Strindberg.

Och Birgitta Pelikan i Mathias Olssons rörande, roliga och respektfulla tolkning är med här i Ett drömspel precis som flera rollfigurer ur de gångna tio årens föreställningar, de spelar Ett drömspels rollfigurer - snacka meta!

Birgitta spelar alltså Officern som väntar utanför teatern på sin "Victor", Karantänmästaren spelas av Marta från Faust som spelas av Isabell Sollman som är en riktig komedienn vid det här laget, Lina spelas av Woyzeck som spelas av Linda Källgren och så vidare bortåt i moments historia. Men det funkar, Strindbergs figurer är ju så arketypiska och nog är det synd om människorna även här i Gubbängen.

I en scen sitter Indras dotter Agnes, Portvakten och Birgitta och tittar och väntar, i Birgittas kassetspelare ljuder "Sången han sjöng var min egen" och Affischören med sin röda gitarr, "röd men inte den röda" trycker med sin häftpistol upp lappar med budskapet "I´m OK" gång på gång. Scenen får pågå, på det här sättet som saker får pågå på moment, tills det nästan blir plågsamt, krypande, tills även vi i publiken sitter där på Gubbängstorget med våra tappade sugar.

Ja så där gör dom, Moment, som här i Ett drömspel är lugnare och tankfullare än på länge i en föreställning annars så fylld av teatral uppfinningsrikedom och som inte lämnar mycket i övrigt att önska. Jo en sak - ett bidrag till att fixa akustiken i denna fd biograflokal, nog förtjänar en så teatral grupp ett riktig teaterrum!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".