Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
konst | recension

Posada och den mexikanska identiteten

Publicerat tisdag 26 oktober 2010 kl 07.46
Sofia Olsson: "Cartooniga bilder som berättar en hel del om sin samtid"
(2:56 min)
1 av 3
La Calavera Catrina.
Figuren Don Chepito förkroppsligade den demoraliserade överklassen.
2 av 3
Figuren Don Chepito förkroppsligade den demoraliserade överklassen.
Dödssynderna attackerar och Bardomiano Urizalde tar sitt liv.
3 av 3
Dödssynderna attackerar och Bardomiano Urizalde tar sitt liv.

I samband med det mexikanska dubbla jubileet där man firar 200 år av självständighet och 100 år sedan revolutionen, visar EWK-museet bilder av satirtecknaren José Guadalupe Posada (1851-1913). Utställningen är ett samarbete med Mexikos ambassad som lånar ut ett 30-tal Posadaoriginal gjorda 1890-1913, före och under revolutionen.

La Calavera Catrina, den skrattande dödskallen i överdådig damhatt, är nog mer känd än sin skapare Jose Guadalupe Posada. Den bild som nu trycks på tygväskor och pryder allt möjligt mexikanskt kitsch, är ursprungligen en satir som ska påminna överklassen om att även den är dödlig. Men Calavera Catrina finns inte på EWK-museets utställning, man får nöja sig med några mindre kända skelett.

Posada började som tidningstecknare i sin hemby Aguascalientes, men efter att han tecknat en lokalpolitiker på ofördelaktigt sätt, fick tidningen lägga ner och Posada flytta.
   Under sin livstid hann han med tusentals flygblad, omslag till små häften med kärlekstips eller sånger, hyllningsbilder till revolutionärer, och han illustrerade omtalade brott och skrönor och gjorde satirer över den demoraliserade överklassen.

Här finns verkligen cartooniga bilder, rejält med svärta, centrerade tydliga motiv, och så de många strecken som han gjorde med stålkam på sina plåtar, som ger en pillig stelhet. Det är karvade, frysta ögonblick, förvridna groteska ansikten när han satiriserar över det moraliska förfallet. Män i västerländska kläder beter sig illa mot kvinnor i folkdräkt.
   Och det är faktiskt som att linjerna lika gärna hade kunnat vara dragna av samtida serieskapare som Julie Doucet eller Robert Crumb.

Tar man sig tid att läsa utställningstexterna, berättar Posadas bilder en hel del om Mexiko för hundra år sen, och framförallt om projektet att bygga en mexikansk identitet. En blandning av katolsk moral och indianska traditioner.

Och det är den mexikanska identiteten i ständig förhandling, som är mest intressant.
   Det postrevolutionära projekt som efter Posadas död konstnärligt fördes vidare via Diego Riveras muralmålningar och såklart Frida Kahlo som i sin konst såväl som klädstil hyllade det indianska. Och så filosofen och politikern José Vasconselos som lanserade idén att blandade folkslag blir överlägsna, ungefär samtidigt som Hitler satt i finkan och skrev Mein Kampf.

Det är som att historien fastnar extra lätt i populärkulturen, det gäller José Guadalupe Posada satirer också. Ibland lite för väl. Själva mängden av symboliska detaljer som säger nåt om det oppositionella sekelskiftsmexiko kan kännas överväldigande.
   Men i slutändan spelar det inte så stor roll vilken zapatero det är som ristats in på en hundra år gammal zinkplåt. Bilderna är roliga att titta på ändå.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".