Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
film | recension

Välgjord och välspelad men unken urban Allen-saga

Publicerat fredag 29 oktober 2010 kl 07.46
Maria Edström: "Något som legat på tungan börjar definitivt fälla ut sin bittra smak"
(2:51 min)

Du kommer att möta en lång mörk främling är Woody Allens nya film och den utspelas i hans nya favoritstad London. Filmen inleds med ett Shakespeare-citat ur Macbeth, det där om att livet är blott en skugga, som likt en skådespelare "larmar och gör sig till". Och som titeln antyder så hamnar vi sedan hos en spåkvinna.

Helena, spelad av den fabulösa Gemma Jones, vill gärna ha en liten "drinkie" när hon uppsöker en spåkvinna i Londons skummare kvarter. Hon är trött på läkare med stenansikten som ordinerar piller mot hennes sorg efter att maken plötsligt lämnat henne. Hos Pauline Collins spåkvinna Crystal repar hon nytt mod - allt kommer att gå henne väl i händer bara hon lyder råden hon får. Och det är fantastiskt att se hur Jones får sin rollfigur att från att ha sett ut som en förkrossad och sårad vinthund alltmer likna en envis och härsklysten terrier. Och strax är det hennes dotter, Noami Watts Sally och hennes man som får problem, precis som Helenas åldrade frenetiskt tränande ex-man spelad av Anthony Hopkins får med sin nya unga kärlek Charmaine i Lucy Punch gestalt.

Ja, det är återigen en urban saga som Allen berättar, här i ett London som ännu mer blir hans egen sagovärld än vad Manhattan var. Det är otroligt välgjort, intrigen löper väloljat på, skådespelarna är lysande. Allen kan sitt hantverk vid det här laget, det är lite som om det går av sig själv. Och det är roligt och lustigt, men den där lätta bismaken av något, som legat på tungan genom några Allen-filmer, börjar definitivt fälla ut sin bittra smak.

Först tänker jag att det är nåt unket med kvinnosynen, men sen inser jag att det snarast är nåt unket med, ja, människosynen. Den intelligent spelade näriga och vulgära slampan, den fyrkantiga och korkade machokillen som tror han är ett geni men som ändå kan locka den yngsta, sötaste och smartaste kvinnan, den kloka och trevliga kvinnan som aldrig får det hon vill ha för att hon egentligen är så neurotisk, den gamle narren till gubbstrutt som det mest är synd om - ja här har vi Allens hela commedia dell árte-gäng och de börjar gå på tomgång.
   Och sen är det väl meningen att vi invaggade i Zak Orths berättarröst ska uppfatta Shakespeare-citatet, om livet som en skådespelare som "larmar och gör sig till" som ett filmens vemodigt småleende credo. Också det blir faktiskt lite unket.

Den enda som inte är unken är Gemma Jones - den oövervinnliga hämnerskan i spetsblus! Och möjligtvis Antonia Banderas gallerist som skickligt spelar fram ett mycket artigt och respektfullt totalnobbande av mycket tydliga inviter.

Maria Edström, SR Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".