Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Det är bara att kapitulera och beundrande läsa le Carré

Publicerat fredag 29 oktober 2010 kl 07.46
Mikael Timm: "Som alltid är Le Carré uppdaterad."
(3:29 min)
Den politiska dimensionen har blivit allt tydligare hos John le Carré. Foto: Stephen Cornwell.

David Cornwell kan med rätta kallas spionromanernas nestor - men han är betydligt mer känd under sin pseudonym - John le Carré. Om vi har räknat rätt här på Kulturnytt så är hans nya bok den 23:e i ordningen och Vår egen förrädare handlar om ekonomisk brottslighet.

Vad är det som gör John le Carrés nya roman så bra? Ja, inte är det ingredienserna - rysk maffia, exotiska miljöer, agenter som konkurrerar med varandra, färgstarka skurkar och så mitt i konflikten ett par vanliga medborgare - allt det använder hans kolleger också.
   Det jag minns från det 20-tal böcker som föregått Vår egen förrädare är inte handlingen utan gestalter: en man som förbereder ett självmord och inkännande tänker på att blodet inte skall stänka för mycket så att badrummet blir svårstädat; eller en svikare som sviker av kärlek.

Le Carrés figurer reflekterar över sina liv, är medvetna om sina val. Och samtidigt bevisar de att existentialisterna har fel när de talar om människans frihet att välja. Ingen av le Carrés huvudpersoner är fri.
   Och detta berättat, nej bildsatt med språk som rispar hjärnbarken. Hur le Carré i 80-årsåldern kan avlyssna den unga övre medelklassengelskans subtila schatteringar med sådan vällustig precision förstår jag inte. Han skriver inte elegant: långa meningar, inskjutna bisatser, talspråksmässiga vändningar - men man ser människorna. Här finns dialoger så välskrivna att jag läser om dem bara för att njuta av rytmen i den följsamma översättningen av Kjell Waltman.

Som alltid är Le Carré uppdaterad. Det känns som om boken hade skrivits klart samtidigt med den senaste nyhetssändningen. Söderling spelar tennis mot Federer, Storbritannien är post-Blair och lider av kopparslagare efter Irak. Och vem har inte undrat över vad alla ryssar med sina gyllene kreditkort egentligen är ute efter.

Navet i boken är en rysk ekonomisk brottsling som vill hoppa av till Storbritannien eftersom han tror att där gäller fair play. Men det öppna samhället är alltmer hemlighetsfullt. Le Carré gestaltar det genom att låta de två spionerna som ska ta hand om den ryske avhopparen mötas i hårt underskruvade repliker. De två antagonisterna är så insyltade i varandra att varje ord betyder något annat än vad som sägs. Och som läsare blir jag alltmer undrande: vad handlar det här egentligen om? Den superrike ryssen som vill sälja information tycks mindre viktig än de två agenternas kamp om något slags tolkningsföreträde. Men vilken verklighet är det som skall tolkas?

Den politiska dimensionen har blivit allt tydligare hos le Carré under det senaste decenniet och här finns ett avsnitt där köpta parlamentsledamöter, politruker, finanskungar och höga tjänstemän skissas med skärbrännare. De är Our kind of traitor som romanen heter på engelska. Vår sorts förrädare och känns igen på hållningen: de ser ner på alla.

Det är bara att kapitulera och sorgset beundrande ta sig igenom berättelsen om allas svek och asgamarnas kalas på det som kallades fair play. Sorgset därför att le Carré är en misslyckad misantrop, han frammanar hopp där han just övertygat läsaren om att det verkligen inte finns plats för hopp.

Så…Slutet illa - allting illa, verkligen illa - utom läsupplevelsen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".