Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
teater | recension

En handelsresande för vår tid

Publicerat måndag 1 november 2010 kl 08.31
Maria Edström: ”Rollen verkar vara skriven direkt för Henriksson”
(2:35 min)
Krister Henriksson, Lena Endre, Martin Wallström och Cristopher Wagelin.Foto: Sören Vilks

1949 hade Arthur Millers pjäs ”En handelsresandes död” premiär på Broadway i regi av Elia Kazan och både Miller och pjäsen blev världsberömda. Redan i oktober samma år satte Alf Sjöberg upp den på Dramaten i Stockholm och 1992 regisserade Miller själv pjäsen på samma teater. Och nu är det dags igen, Eva Dahlman har regisserat och bearbetat pjäsen som nyöversatts av Jacob Hirdwall och i rollerna som Willy Loman och hans hustru Linda ser vi Krister Henriksson och Lena Endre.

Det är alltid med en viss bävan som jag bänkar mig inför en uppsättning av de här gamla amerikanska dramatiker-ikonernas pjäser, O´Neill, Williams och nu Arthur Miller. Deras genomslagskraft då när det begav sig förfaller så tidsbunden, så fast i ett formspråk som redan antikverats.

Men det hinns inte långt in i Eva Dahlmans föreställning, med Lehna Edwalls öppna, ljusa scenrum, ett kylskåp, ett bord och stolar på rad – liksom en skiss, förrän mina farhågor kommer på skam. Både över Jacob Hirdwalls översättning och över den bearbetade texten finns en lätthet med snabba övergångar mellan nu och minne som gör att Millers text börjar sväva och kapar sina bojor från ett dramaturgiskt mer trögfotat 50-tal.

Sen är det ju Krister Henrikssons Willy Loman, han gör det som man kan förvänta sig att han ska göra. Men fatta mig nu rätt, han infriar med råge allt man hade kunnat tänka sig. Rollen verkar vara skriven direkt för Henriksson och jag kan bara citera Miller själv i pjäsens inledande scenanvisning så förstår ni, här talas det om hans hustru Lindas känslor: ” – hon mer än älskar honom, hon beundrar honom, som om hans kvicksilveraktiga natur, hans retlighet, hans högtspända drömmar och små grymheter bara tjänade henne som påminnelser om den våldsamma längtan han bär inom sig”.

 Samspelet med Lena Endres också mycket vackert gestaltade Linda, som jobbar som en boxningstränare med att pyssla om, lugna, mata, bädda ner, smeka sin man är helt kongenialt med deras rörande, tragiska, symbiotiska och kärleksfulla äktenskap. Christopher Wagelins Biff, stor och tung och med en barnslighet över sitt spel och Martin Wallströms Happy, den åsidosatte med sin rakknivsvassa sidbena, alltid lite vid sidan om - de båda är söner i rätt ålder, skönt att slippa se dem spelade av sådana där ”föryngrade” gentlemen i den gyllene medelåldern.

  Och i denna liksom avklarnade uppsättning så fri från störande upptåg och infall, så hör man texten, en text som plötsligt landar i en tid som gått varvet runt sen 1949. Willys prat om att man måste ha en personlighet, knyta kontakter, vara populär och ha någonting att sälja känns kusligt välbekant. Så om Willy Loman länge varit en tragisk hjälte från en annan tid, blir han nu på Dramatens Lilla scen en tragisk hjälte i en tid som definitivt liknar vår.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".