Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

José Saramagos minnen glimrar och lyser

Publicerat torsdag 20 januari 2011 kl 07.45
Inte sentimentalt, inte ens speciellt känslostarkt
(3:00 min)

José Saramago fick som förste portugis Nobelpriset i litteratur 1998 och förblev en flitig författare fram till sin död förra året. Saramago skrev både poesi och prosa men är kanske mest älskad för sina brett upplagda romaner som Historien om Lissabons belägring, Baltasar och Blimunda och Året då Ricardo Reis dog. Men nu kommer en tunn volym, Små minnen, översatts till svenska av Hans Berggren. Den utkom på portugisiska 2006.

"Små minnen från när jag var liten, helt enkelt" beskrev José Saramago några år före sin död denna bok. Och det är förvisso små minnen, ingen stort upplagd självbiografi, ingen reflekterande självbetraktelse i Montaignes anda och ingen utvecklingsroman som får oss att förstå varför pojken med knappt läskunniga föräldrar blev författare.

Det är inte hans sista bok, inget litterärt testamente. Det är små minnen helt enkelt. Små men intensiva. Som de kan uppenbara sig för oss alla. När någon gör en gest som en gång mor, när hund springer mot oss som den gången när varje timme var en evighet.

Saramago börjar med de första minnen han får av världen och fortsätter framåt i korta prosaskisser. Fram tonar bilder som på en gammal daguerreotype: av människor som levde för länge sedan i landskap som inte finns, som läste böcker ingen minns, som älskade, slogs och talade med människor som ingen annan än Saramago minns. Och nu är också han borta, men hans lilla bok finns och den tar oss svindlande snabbt till det något vi känner igen även om vi inte har sett det.

Saramago refererar ibland till sina böcker, men utvecklar inte kopplingarna. Här är han på jakt efter tiden före skrivandet, den zon i livet när han själv var en del av landskapet, när ”jaget” var oskiljaktigt från världen. Visst känns stilen igen med de inskjutna bisatserna och försöken till preciseringar.

Men det finns en annan direkthet och en annan sorts glädje i Små minnen. I de stora romanerna är det berättarens glädje över att få ihop den komplicerade väven, här är det glädjen över själva livet, hur oansenligt det än kan förefalla.

Han rabblar upp barndomens adresser som vore de en magisk formel. Och all bråte viker undan och vi är där vid hans sida.

Bara berättelsen om hur morfar och mormor sover med spädgrisarna i sängen för att de svagaste kultingarna skall överleva vintern förklarar meningen med livet.

Eller referaten av äventyrsromanen granntanten prenumererar på och andlöst återberättar för José och hans mamma. Och hur melonen såg ut den där dagen han satt på staketet med grannpojken och åt i solen.

Det är inte sentimentalt, inte ens speciellt känslostarkt. Men det glimrar och lyser. Och till skillnad från Proust eller Hector Bianciotti, två litterära minneskonstnärer, söker inte Saramago förståelse utan närhet.

Denna lilla bok är en omfamning av världen, en smekning av en trött men passionerad mästare som tillber livet utan att göra åtskillnad mellan stort och smått - för allt är sinnlighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".