Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | film

Mike Leighs moralkaka blir allt för självgod

Publicerat fredag 21 januari 2011 kl 07.45
Göran Sommardal: "Framgång är lycka. Man får vad man förtjänar"
(2:52 min)
Ruth Sheen (som Gerri) och Jim Broadbent (som Tom) i Mike Leighs "Medan åren går"

Mike Leigh är en framgångsrik brittisk filmregissör, med filmer som Life is Sweet, Naken, Vera Drake och Happy-go-lucky på meritlistan. Hans senaste film, Medan åren går, har svensk biografpremiär idag.

Mike Leigh har sagt att han i stort alltid arbetar utan manus för skådespelarna, när han spelar in sina filmer, han låter skådespelarna få veta vad som kan tänkas hända i nästa scen, och sedan får de se till att detta inträffar. 

Denna frihet märks, skådespelarna får plats, i Medan åren går får Lesley Manville, som den stackars Mary, allra mest plats, hon för vilken livets möjligheter alltid tycks ha infunnit vid fel tillfällen. Men friheten för skådespelarna har sitt pris. Får att få all denna lössläppthet att bli fungerande film, har Mike Leigh dramaturgiserat desto strängare.

Mitt i navet av historien i Medan åren går befinner sig Tom & Gerri (ja, de har fått stå ut med Tom & Jerry-associationen genom åren). Han någon slags VVS-ingenjör och hon familjeterapeut, och deras son Joe, som i det lyckade och lyckliga parets efterföljd är öppen, schysst och självsäker.

Allesammans själv-rättfärdiga och medkännande. Med denna rättfärdigade lycka som alibi har de båda också fått rätten att vara uppriktiga. När deras gamle överviktige, pensionsmässige, storätande och storrökande vän Ken säger: "I feel like shit", kan Tom svara: "You look like shit." Det ingår i hans rättrådiga roll att hjälpa Ken att vara sanningssägande. Gerri behandlar sin arbetskollega Mary på motsvarande vis: sanningen och sedan trösten, diagnosen och sedan den söta och beska medicinen.

Det finns någonting som både förnöjer mig och irriterar mig med det framgångsrika paret i Jim Broadbents och Ruth Sheens gestalter, och det har ingenting att göra med vad de är eller vad de gör, utan mer med den moraliska matris som skymtar därbakom - som hela tiden skrapar på rutan. Framgång är lycka. Man får vad man förtjänar. Det finns något i denna stränga predestinationslära, som bara lämpar sig alltför väl för framgångsrika filmregissörer som Mike Leigh.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".