Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Skärpa och skönhet i Magnus Dahlströms nya roman

Publicerat fredag 21 januari 2011 kl 07.45
Maria Edström: "de tolkar världen som patologen fynden vid en obduktion"
(2:25 min)
Magnus Dahlström

1987 fick Magnus Dahlström sitt litterära genombrott. med romanen Fyr. Sedan följde en strid ström av romaner, filmmanus och inte minst pjäser - Järnbörd 1989 väckte en upprörd debatt om vad som var lämpligt att uttrycka på en teaterscen. 1997 fick Magnus Dahlström Sveriges radios romanpris för Hem - men sedan försvann han, i stort sett, från offentligheten. Nu är han tillbaka med sin första bok på femton år: romanen Spådom.

Vi är någonstans norrut, en mindre ort, omgivet av ett bergslandskap och med billiga huspriser - det är egentligen allt vi får veta i Magnus Dahlströms nya roman om var denna tredelade historia, om tre män, utspelar sig.

Det handlar om en läkare, en polis och en socionom som alla tre drabbas av var sin fixering, en spådd dödsdom, en försåtlig kollega, en hustrus missbildade hand. Alla tre är yrkesmän i det godas tjänst och det känns som om Dahlström bara helt självklart tar vid efter sin senaste roman "Hem", vars överviktiga kvinnliga tjänsteman också ville göra det rätta.

Som få svenska författare har Magnus Dahlström fått dras med, inte minst sen "Järnbörd"-debatten, en stämpel av att för alltid tillhöra det som på 80-talet kallades skräckel-litteraturen. Men jag tror egentligen inte att hans ärende varit att vare sig skrämmas eller äckla. Hans ärende är något annat, mer besläktat med Stig Dagermans än med Stephen Kings, nämligen att skildra den här aspekten, den här platsen, så tom att den nästan liknar en frånvaro, den platsen i människan som gör onda eller hemska handlingar möjliga.

I Spådom händer förvisso inte så mycket, här finns det kusliga liksom indränkt i hjärnorna på romangestalterna. De är alla som man säger välfungerande, skaffar familj och klättar i karriären men det finns ett glapp i kontakten med känslorna. Istället tänker de, tänker på vad de ser och varseblir, på orsak och verkan, på andra människors motiv och uppsåt - de tolkar världen som patologen fynden vid en obduktion. Till slut går varken tankarna eller sinnesintrycken att lita på.

"Någonting föreföll bekant med hans ansikte; eller också inte. Någonting i blicken; jag kände igen den. Eller inte. Det susande ljudet av vinden i träden."

Finns det då någon nåd för dessa, ofta välvilliga, men alltid fåvitska, okunniga? Det är också en fråga som genomsyrar Magnus Dahlströms skrivande. Han vill inte bara förhäxa oss utan också pröva oss. Ska vi vända oss bort i avståndstagande och avsky, eller ska vi under läsningen också våga inse att vi också varit på den där tomma platsen som Dahlström som skriver om med en sådan skärpa och skönhet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".