Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
onsdagskrönika

Litteraturen måste bli ett med yrkesutövandet

Publicerat onsdag 16 februari 2011 kl 07.46
"vi firar livet med ett glas landstingssaft"
(2:39 min)
1 av 4
Dags för ett besök hos sjukgymnasten? Foto: Pawel Flato
2 av 4
Johan Jönson. Foto: Privat/Albert Bonniers Förlag.
3 av 4
Jenny Wrangborg. Foto: Joakim Mathiasson
4 av 4

Unga författare har börjat berätta om vardagsslitet i låglöneyrken. Men arbetsplatslitteraturen behöver berättare som också går in för själva arbetet, menar Marie Lundström.

Det var i fredags på Karolinska sjukhuset, när jag opererat bort en knöl. Det var när jag låg på uppvaket, efter att ha sovit gott på propofol, den medicin Michael Jackson dog av. Det var då jag med hela kroppen insåg vad det är jag saknar i de svenska nya romanerna och diktsamlingarna från arbetslivet.

Ni vet, det har skrutits en del om att vi fått en ny generation skildrare av arbetet. Poeter som Jenny Wrangborg och Johan Jönson har skrivit in restaurangslit och vårdsväng i prisbelönta böcker. Nu fylls arbetslaget på med någon ny bok eller två per säsong. Emil Boss, den senaste, kom för några veckor sen, om tillvaron som kassabiträde.

Unga författare som försörjer sig helt enkelt och börjar berätta om det som tar de bästa timmarna i deras liv.

Böckerna vi får är mycket smarta, mycket distanserade, ofta skrivna av en ung man utan egenskaper. En betraktare läser av hierarkier, arbetsplatsens språkbruk, avföringens struktur. Vantrivs. Och hävdar utanförskapet. Här står jag och där är resten.

Vad som slog mig där på britsen, det var att en besökare på arbetsplatsen, en besökare som helst vill gå hem och skriva, kanske inte får med sig själva kärnan i arbetslivet hem till oss. Jag talar om den tysta professionella dagliga utövningen i att till exempel övervaka liv. Jag talar om något stort i det lilla. En klapp på axeln, nu är du vaken, lever, det var inte cancer. Vi är med och firar livet med ett glas landstingssaft, men i böckerna är vi alltid den som dricker, alltför sällan den som häller upp. Vem är hon?

Nej, vår tids uppburna författare blir aldrig ett med yrkesutövandet. Identifierar sig istället med förmågan att iaktta och formulera det iakttagna.

I Jesper Svenbros nya bok Inget andetag är det andra likt får vi läsa om hur poeten fått en stroke och fått jobba med att kunna gå igen. ”Ibland kunde min sjukgymnast”, skriver han, ”ta med sig ett gångproblem hem på kvällen/ för att återvända med lösningen på morgonen nästa dag. /Som jag beundrade hennes förmåga att analysera rörelsen”.

Ja. Gott så. Men hörni, på förlagen, ge oss också sjukgymnastens egen berättelse. Där finns en människa, en hel sådan, som vi fortfarande inte riktigt får se i stor litteratur.

Fråga
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".