Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Scen

Man blir inte klok på varken Stjärnan eller Peer Gynt

Publicerat måndag 21 februari 2011 kl 08.54
"Pjäser om vår självbespeglande samtid"
(2:35 min)
1 av 2
Per Sandberg och Anna Bjelkerud spelar i Peer Gynt på Göteborgs Stadsteater. Foto: Ola Kjelbye.
2 av 2
Strulande stjärnor i Stjärnan på Göteborgs Stadsteater. Foto: Ola Kjelbye.

Två pjäser om vår självbespeglande samtid – en 1800-talsklassiker och en sprillans nyskriven spelas just nu på Göteborgs Stadsteater. Sissela Lindbloms pjäs Stjärnan på Nya Studion är inspirerad av TV-serien Stjärnorna på slottet och på Stora Scenen spelas den schweiziske gästregissören Stefan Metz uppsättning av Henrik Ibsens Peer Gynt.

Där står Peer Gynt i Per Sandbergs intensiva och störiga gestalt och skalar sin purjolök för att komma in till kärnan men hittar ingenting. Och på en annan scen i huset sitter stjärnorna, eller snarare skådespelarna som ska spela stjärnor, i sina vita morgonrockar.

Vår självbespeglande samtid alltså, som kanske började någonstans här med Peer Gynt. Och regissören Stefan Metz har bearbetat och gjort en effektiv och rask föreställning sådär teatral på ett möjligtvis lite opersonligt europeiskt vis, trots Alex Tarraguel Rubios hisnande scenografi, plastsjok och plastbubblor i olika storlekar som blir till fjäll, snö, öken och vågor, så syntetiskt och så naturtroget.

Och trots hisnande enskildheter i spelet, som när Peer och hans Solveig, spelad av Frida Röhl, (Teater Tribunalens avant-garde-komedienne visar att hon sannerligen har fler strängar på sin lyra), så vackert när de två står med sina huvuden mot varandra som två buffande renar.

Men ändå, riktigt var och när Metz mycket renskalade Peer Gynt befinner sig, även om Naomi Klein får vara med på ett hörn, det blir man inte riktigt klok på.

Klok blir man väl knappast heller på Sissela Lindbloms Stjärnan där metanivåerna firar triumfer i denna mycket speciella, lite ojämna men helt corny föreställning. Rollerna är liksom fem skådespelare på Göteborgs stadsteater (bidragspalatset enligt en taxichaufför) där måhända Henric Holmberg och Sven-Åke Gustavsson kan kvala in som riktiga stjärnor, de andra får spela stjärnor eller lite vad som helst. Marie Delleskog spelar en replik av Meg Westergren, Åsa-Lena Hjelm vill envist och ologiskt vara Bette Davies.

Henrik Holmberg kan inte bestämma sig för vem han ska vara men hjälper till att skapa en lite ja, David Lynch-stämning med absurda situationer, där han får användning av just sin förmåga att liksom ladda stämningen. Till exempel uppträder han som en underlig ung flicka som skriver underliga krönikor och helt sabbar en bättre ”kulturmiddag”. Och Sven-Åke Gustavsson går också omkring och frågar ”Vad betyder det? Vad betyder det?”

Ja det här är en mycket udda show och till slut hamnar vi även här, där längs inne, in på benet, i Fredrik Evers rörande skellettballett, ett memento mori – kom ihåg att du är dödlig och kom också ihåg när du ser stjärnorna äta sina fina middagar – att längst in i purjolöken finns ingenting…

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".