Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Eirik Stubø återföder den tidige Norén

Publicerat måndag 21 februari 2011 kl 07.45
Anneli Dufva: "Samspel, stuns, sentiment. Yes!"
(2:26 min)
Katarina Ewerlöf i Stillheten på Stockholms Stadsteater. Foto: Carl Thorborg.

Stillheten är den tredje delen i Lars Noréns självbiografiska pjässvit om barndomen. Den hade urpremiär i Amsterdam 1986. Därefter spelades den på Dramaten 1988 och i Köpenhamn 1990. Nu sätts den upp på Stockholms Stadsteater i regi av den norske regissören Eirik Stubø.
”Vad pjäserna handlar om? Svek. Beroenden. Att överleva. Och att alla måste finna sitt eget sätt för att göra det.”

Så avslutade jag min recension när Tobias Theorell satte upp Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud för några år sedan.
     Och samma familj, Noréns ursprungsfamilj, den befolkar även Stillheten: den alkoholiserde fadern, den sjuka modern, den kärve äldre brodern och Noréns alter ego – den yngre brodern.

Det börjar bli som med Bergman. Man tror att man känner dem. Man kan tro att man är trött på dem.

Men – Eirik Stubö vet vad han gör.

Han återföder den tidige Norén. Han spelar texten som vore den skriven nu, långt borta från naturalistiska sammandrabbningar. Han låter den glesas ut, så musikaliskt att den istället blir besläktad med Noréns senare pjäser.
     Jag såg Stubös strama uppsättning av Vinterförvaring i Oslo. Och nu ger han Stillheten precis den där kala poesin. Tonen sitter från Sten Ljunggrens första entré, hans telefonsamtal utan telefon. Hans tunga andning. Och sen bara fortsätter det. I tre och en halv timme. Noréns branta humor och babbliga skörhet. Den där torpedtanken som sjunker och hugger. Musiken som doftar igenom bilden. Skådespelarna som både blir kropp och tecken, som en installation i Kari Granklevs scenografi – golvet täckt av papper, av manus – jo, det blir som snö när ljuset sänks. Och ovanför dem skylten,  neonbokstäver med Standard Hotel där o:et är trasigt.

Det mesta är trasigt för dem, i dem.  Dessa människor, denna mänsklighet som bara rör sig i det rum som är tid. Som sliter. Katarina Ewerlöf, unge Michael Johnsson och Magnus Krepper, som hittat hem i den här rollen, aldrig varit så rätt. Och Maria Salomaa, som hushållerskan. Samspel, stuns, sentiment. Yes!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".