Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Omsorgsfullt och omständligt i Philips fallande snö

Publicerat torsdag 24 februari 2011 kl 07.45
"Mejslar fram krispigt grymma situationer"
(2:36 min)
1 av 2
2 av 2

Den brittiske författaren Caryl Phillips föddes i Västindien, växte upp i England och är nu bosatt i USA. Exilens villkor liksom rasismen i både England och USA har varit ämne för flera av hans romaner. Nu har I den fallande snön kommit i svensk översättning av Hans Berggren.

I den fallande snön, i ett gråmulet England, driver Ketih, en andragenerationens invandrare från Västindien planlöst från misslyckande till nederlag, med en saknad efter något annat, något varmare, som en nedärvd hemlängtan - omedveten men pockande. Caryl Phillips uppehåller sig återigen vid förtryck och hemlöshet i flyktinglandet England.

Keith är en medelåders integrationstjänsteman som några år efter en smärtsam men märkligt odramatisk skilsmässa trasslar in sig med en yngre kvinna på sitt arbete. Därmed kickar han igång ett sönderfall som kastar ut honom i en sorts rotlös flyktingtillvaro som liknar den hans far upplevde efter flytten från Västindien till England.

Den man som en gång byggde sig ett mycket bättre liv åt sig med vacker engelsk flicka ur överklassen, universitetsutbildning och barn låter allt glida sig ur händerna. 

Avdomnad, nästan likgiltig, ser han hur den dumpade älskarinnan manipulerar ut honom från hans arbetsplats, hur den 17-åriga sonen driver i väg åt farligt håll och hur hans gamla pappa går ner sig. Keith jobbar lite oengagerat på en bok om soulmusikens historia, super ner sig med samma brist på glöd och hånglar med en kollega vars främsta egenskap framställs vara att hon har dåligt omdöme vad gäller viner.

Caryl Phillips skriver med en omsorgsfull omständlighet som följer tätt intill det lakoniska i Keith. Phillips registrerar och redogör, ibland väl sakligt och pratigt men i sina bästa stunder mejslar han fram krispigt grymma situationer ur ett "vanligt" liv mellan de jämnt huggna meningarna, som när Keiths mamma dör och hans styvfar lämnar över honom till hans psykiskt sjuka far:
"och så en eftermiddag kom han hem från skolan och upptäckte att mamman inte låg i sängen och den orakade mannen stod i rummet med överrocken på och en packad resväska vid sin sida och väntade på honom."

Inte förrän i slutet, när pappan tar ordet och berättar sin historia, släpper Phillips en smula på språket och låter orden flöda i en tät monolog som målar bakgrunden till den andra generations främlingskap som gjorts Keiths medelålderskris till en djupdykning i cynism och likgiltighet - men också den del av romanen som har starkast suggestiv kraft.

Kanske är det också det som Caryl Phillips vill visa: i det ursprungliga uppbrottet fanns den verkliga smärtan. Nu finns bara den förödande håglösheten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".