Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Teater

Jane Bowles "I lusthuset" gör åter upp med sin tid

Publicerat måndag 28 februari 2011 kl 06.35
Maria Edström: "Det kryper en mask i koppkakans färgglada glasyr"
(2:24 min)
1 av 2
2011 års I Lusthuset går till det amerikanska 50-tal alla verkar älska. Foto: Sören Vilks/Dramaten.
2 av 2
Tove Edfeldt, Marie Richardson, Kristina Törnqvist och Hanna Alström. Foto: Sören Vilks/Dramaten.

År 1988 skrevs teaterhistoria när Jane Bowles pjäs I lusthuset hade premiär på Unga Klara i regi av Suzanne Osten. Uppsättningen fick den då 14-åriga Sofia Jupither att vilja bli regissör, och så blev det. Nu sätter hon upp pjäsen på Dramaten med premiär i fredags och med bland andra Marie Richardson och Kristina Törnqvist i rollerna.

Unga Klaras uppsättning av I lusthuset var banbrytande med sin könsöverskridande rollbesättning, sin spelstil och scenografin med sitt strömmande vatten. En så teatral uppsättning i en tid vars hela kulturklimat också var så öppet för nya konstnärliga uttryck.

Kanske är det det som slår mig mest nu, här på Dramatens stora scen, med Erlend Birkeland stora, inbyggda, realistiska scenografi, med lusthuset och allt, det är hur tiden har förändrats.

Sofia Jupither har valt en realistisk stil, där texten och rollerna stiger fram i ett ”1940 – eller 1950-tal” som det står i programbladet. Det är huset, havet, restaurangen Hummergrytan, det är filmstjärneglasögon, slacks och sjalett. Det är detta färgglada, amerikanska 50-tal som vår tid med sina cupcakes och hemmafruar verkar älska bortom allt förnuft.

För lyssnar man på Jane Bowles repliker, pjäsen kom ut 1954, så var ju tiden ingen riktig hit. Dessa maktlösa kvinnor som var bundna till varandra i destruktiva mor-dotter eller giftdrypande väninnerelationer, och där bara mannen kunde erbjuda ett slags, om än otillräcklig och otillfredställande, befrielse.

Och Jupithers läsart koncentrerar sig verkligen på denna kvinnliga fyrklöver. Marie Richardssons Gertrude Eastman Cuevas – en studie i reptilartad bortträngning och som hos sin dotter Molly, mycket vackert spelad av Tove Edfeldt, ser det galna ursinne hon inte vill kännas vid hos sig själv. Och så Kristina Törnqvists Mrs Constable, som ängsligt toppriden av sin överenergiska och sköra dotter Vivian i Hanna Ahlströms mycket säkra gestaltning, ändå blir så mänsklig i sin alkoholiserade sorg. Och kvällen är verkligen Marie Richardsons och Kristina Törnqvists, och det är vackert så!

Så även om I lusthuset 2011 inte alls är samma teaterfest som den var 1988, så kryper det helt klart en mask i koppkakans färgglada glasyr och uppsättningen sällar sig till raden av uppgörelser med en tid som på ett kusligt sätt kan tyckas likna vår. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".