Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | scen

Otello tvingad till scenisk övertygelse

Publicerat tisdag 1 mars 2011 kl 07.45
"Inget svartsjukedrama vi bevittnar på scenen"
(3:38 min)

Giuseppe Verdi skrev sin Otello, på 1880-talet, efter sexton års tystnad. I hemlighet bestämde sig den åldrade kompositören för att ta sig an Shakespearpjäsen, utifrån en librettotolkning skriven av Arrigo Boitos. I höstas kunde man se Dmitri Bertmans regi i Andrea Chénier på Kungliga Operan i Stockholm. Nu är denne ryske regissör tillbaka i Sverige. På Norrlandsoperan i Umeå görs rollen som Otello av Ronald Samm, som Desdemona hör vi Maria Fontosh och som Jago Kosma Ranuer. Norrlandsoperans symfoniorkester dirigerad av Rumon Gamba och för scenografi och kostym står Astrid Janson.

I vit kavaj på röd matta gör Otello entré. Runt omkring honom flockas journalister, beundrare och berömdheter medan fotoblixtarna skvätter från alla håll. Vi har alla sett bilden förut; den uppburnes allt mer tillkämpade leende vars äkthet redan för länge sedan sålts ut till pressen för att långsamt kläs av och förstöras.

Tyvärr är det här en mycket tunn öppning.

För när Otello och hans hustru Desdemona framställs som några nöjesprofiler på väg till ännu ett hårdbevakat "event med goodiebagutdelning" blir det till en nutida kliché som tyvärr är lika utnött som berättelsen om att vår tid skulle vara ytligare än någon annan. Sanningen är nog snarare att fåfänga och makt alltid gått hand i hand vilket berättelsen om Otello verkligen är ett bevis på.

Men lyckligtvis är det som om den inledande idén om kändiskult i egenkärlekens namn glöms bort när tragedin mellan Otello och hans hustru börjar närma sig det oundvikliga sammanbrottet.

Och det som började som ännu en uttjatad samtidsflirt blir plötsligt gripande psykologiskt tragedi.

Det är nämligen inget svartsjukedrama vi bevittnar på scenen. Det finns ingen ömsint och oskyldig Desdemona, det finns ingen demonisk Jago som slutit förbund med mörkret, för det existerar givetvis inga helt igenom goda eller onda människor.

Det enda som finns är Otello och hans inre kamp. Och via scenrummet ges vi här tillträde till hans förvirrade, motsägelsefulla medvetande. Jago och Desdemona, mörkret och ljuset, är bara två motstridiga tankar i huvudet på en människa besatt av makt och kontroll. En människa som snart ska tvingas göra ett val mellan gott eller ont och som kommer att välja fel.

För att kunna gestalta en sådan inre kamp krävs en regi som tvingar dramats huvudpersoner till scenisk övertygelse. Sådan finns verkligen här. Den finns hos Maria Fontosh som med sin karga sopran lyckas fylla den på ytan så bräckliga Desdemona med en obeveklig beslutsamhet. Hon är godhetens princip som inte sviker.

Den styrkan finns i blicken hos Ronald Samms skräckinjagande Otello. Långsamt kläs den store krigaren av. När allt är förbi kastar han sig förtvivlat på golvet och visar vem han bakom maktens mask hela tiden var.

Han var ett förvuxet barn som innerst inne var rädd för att bli lämnad ensam. Och ensam ska han nu dö.

Erik Schüldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".