Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Hängivelsen elegant klarlagd i ett eko av Knutby

Publicerat tisdag 1 mars 2011 kl 07.45
"Alldeles i närheten av Knutby men inte i"
(3:02 min)

Elisabeth Hjorth är litteraturkritiker och doktorerar i teologi. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen Kärnfamiljen och nu kommer hennes första roman, Hängivelsen. Dess handling klingar bekant för många. En ung kvinna som blir medlem i en frikyrklig församling manipuleras via sexuell maktutövning till att begå det yttersta offret.

Hängivelsen är en berättelse som byter fot och justerar ljuset över sin huvudperson några grader ungefär mitt i boken. Fram till dess har hon, kvinnan med sin barndomstro i handen, haft sällskap i läsningen; av skuggor och utrop saxade ur olika kvällstidningsartiklar som jag läst och repliker ur en pjäs om Knutby ramlar fram ur minnet.

Det skvaller som trillat ur gamla rättegångsprotokoll är med och knådar fram gestalten; barnflickan. Hon den fanatiskt kristna som obegripligt nog hängde en hel lång frusen nervös dag på Sergels Torg för att köpa en pistol.

Men Hjorths Cecilia är inte hon. Det är inte den blonda flickan med röst ljus som en sparvs som pressade fram en bekännelse om mord för sju år sedan.

Det är väldigt skönt att Hjorth gör den där giren och låter Cecilia bli någon annan. Alldeles i närheten av Knutby men inte i. Vi slipper till exempel all färdiga Helgar och Kristi-brudar som skulle ha krävt plats i berättelsen som istället ägnar sig helt åt Cecilia med hålet i hjärtat och hennes hängivelse.

Hjorth påminner om sådant som jag glömt. Att en tungomålstalande barndom nog förstås kan ses som både vardaglig och ganska präktig. Men att cancer är alltid är cancer.

Vilken glädje det är att gå på en folkhögskola där leenden är påbjudna och gemenskap en skoluppgift, och vilken utökad stillsam triumf, som att få ett riktigt fint jobb efter en fin utbildning, det blir att efter bibelstudier hamna mitt i en beundrad församling.

Den glädjen hos Cecilia beskriver Hjort som värmen från teet. 

Och det, skriver hon fram med sitt bildsäkra kortfattade språk, den där pirrande tryggheten och förälskelsen i en hel grupp och dess ledare är ju en helt alldaglig självfallen känsla.

Någon läsare har upplevt värmen från teet i det där rockbandet man bildade en gång i tiden eller i studentföreningen man gav sitt liv till några år. Nog är gud närvarande och hans son med det är att sitta mitt i denna utvalda familj som lockar Cecilia.

Med detta elegant klarlagt är det sen bara att följa hennes envisa egendomliga kompromisser och halsbrytande destruktiva val. Hon är bara distanslös på det vis som känns igen från medlemmarna i nästan varje familj.

Det finns ingen gåta, menar Hjorth i sin medkännande monolog den älskande gruppen är ju inte helt sällan de som också dödar varandra.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".