Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Lobo Antunes blandar röster med kraft och precision

Publicerat onsdag 2 mars 2011 kl 08.57
Mikael Timm: "för varje ny roman blir hans människoskildringar alltmer komplexa"
(3:18 min)
António Lobo Antunes. Foto: Eric Robert /CORBIS

Portugal har än så länge bara haft en nobelpristagare i litteratur, José Saramago, men många menar att det finns en till som fyller kvalifikationerna: António Lobo Antunes. Hans nya bok handlar Legio är mitt namn handlar om ett gäng ungdomsbrottslingar i en förort till Lissabon.

Det finns författare som lyfter läsaren mot himlen. Till dem hör Portugals ende nobelpristagare, José Saramago. Och så finns det författare som drar läsaren till jorden, trycker in läsarens ansikte i verkligheten. Till dem hör Portugals andre store prosaist, António Lobo Antunes.

Han uppfattades länge som den politiske av de två, men Lobo Antunes är mer intresserad av psyket än vad kritikerna först såg. Trots allt har han arbetat som psykiatriker och för varje ny roman blir hans människoskildringar alltmer komplexa.

Den som söker enkelhet har just inget att hämta hus Lobo Antunes. Han använder den modernistiska verktygslådan: omtagningar, olika tidsplan, inskjutna parenteser, inre monolog, lek med skiljetecken osv. Och jag vet ingen nu verksam som så väl vet att skruva ihop ett starkt romanbygge med dessa redskap som Lobo Antunes. Vilket är en smula deprimerande. För man blir inte precis glad av hans böcker.

Huvudpersonen i Legio är mitt namn är en 63-årig polisman som aldrig gjort karriär. Han bosätter sig i en förort för att utreda en serie våldsbrott ett ungdomsgäng har begått, men kan inte koncentrera sig på sin rapport som blir en självbiografi, en dagbok och till slut ett slags körverk där alla röster i förorten Första Maj gör sig påminda. Lobo Antunes bryter sönder sina gestalters hårda skal och låter världen strömma in i dem och deras själar ut i världen.

Det är alltså ett grupporträtt. I början undrar man var fokus ligger, men Lobo Antunes modernism fungerar som en gammaldags fotolins. Ingen automatisk fokusering utan författaren gör en långsam fininställning tills allt framträder med oerhörd pregnans. Vi ser samma banala och omstörtande händelser ur olika perspektiv. Alla gestalter får del av samma förståelse, en torr förståelse, utan överord.

Det är en enorm kraft och precision i omtagningarna, texten känns hoppressad under stort tryck som också klämmer åt om läsaren. Människorna mals mot varandra i den väldiga stenkross världen utgör. Titeln Legio är mitt namn syftar på ett omdiskuterat avsnitt i Markus- och Lukasevangelierna när en man som varit besatt säger till Jesus "Legio är mitt namn, förty vi äro många". Vilket kan tolkas som många gestalter i mannen, lika många som i en romersk legion. Men namnet Legio kan också vara ett sätt för demonerna att undvika Jesus.

Om dessa många som förlorar sina liv utan att förstå hur, som inte klarar att göra sig fria från de onda andarna skriver Lobo Antunes. I det exemplar jag först läste hade det av misstag smugit sig några sidor ur en svensk roman. Det gjorde inget, tvärtom det är i linje med Lobo Antunes teknik där alla röster blandas. Lobo Antunes berättelse är inte begränsad till förorten i Lissabon. Vi delar värld och demoner.

Mikael Timm, SR Kulturnytt
mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".