Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Film

Black Swan är välspelad och vidrig

Publicerat fredag 4 mars 2011 kl 07.46
Johanna Koljonen tycker Natalie Portmans Oscar är välförtjänt
(2:51 min)
1 av 6
Natalie Portman och Vincent Cassel i Black Swan. Foto: 20th Century Fox.
2 av 6
Natalie Portman måste hitta den svarta svanen.
3 av 6
Natalie Portman i Black Swan. Foto: 20th Century Fox.
4 av 6
Natalie Portman i Black Swan. Foto: 20th Century Fox.
5 av 6
Vincent Cassel i Black Swan. Foto: 20th Century Fox.
6 av 6
Natalie Portman i Black Swan. Foto: 20th Century Fox.

I dag har Darren Aronofskys mörka balettfilm Black Swan premiär, med Oscarsbelönade Natalie Portman i huvudrollen. Johanna Koljonen har sett den, och kommer att tänka på balettfilmen De röda skorna från 1948.

Black Swan inleds med en kort drömsekvens och det är något med den, med bildkompositionen kanske, som får mig att tänka på den bästa balettfilm som någonsin gjorts, Powell och Pressburgers De röda skorna från 1948. I den filmen flyter en primaballerinas liv ihop med rollen hon dansar i en balett baserad på en saga, med tragiska följder, och Black Swan bygger på exakt samma idé.

De röda skorna handlade om att dansa sig själv till döds. Ett suggestivt tema just i balettmiljö där dansarna driver sina kroppar till det yttersta, som elitatleter, utom att de aldrig med en min får visa hur ont det gör, hur det än kostar på.

I Black Swan, där ensemblen sätter upp Svansjön, representerar den vita svanen dansarens pliktkänsla, ballerinan som vänt och överjordiskt prinsessväsen. Utmaningen för huvudpersonen Nina blir att finna en svart svan i sin hårt tuktade kropp. Att släppa taget, äta något ohälsosamt, tillåta sig sexuell njutning.

Att ge sig hän är svårt eftersom Ninas enorma disciplin inte bara härrör sig från yrkesrollen. Hon bor också hemma hos sin mamma, vars egen balettkarriär en gång tog slut med graviditeten. Mamman vill desperat att dottern ska lyckas, men påminns samtidigt ständigt om vad hon själv förlorat. Dynamiken mellan dem är välspelad och vidrig, ja den är den fasansfulla basen för allt som komma skall.

Black Swan är en saga, men den är en mörk och fruktansvärd sådan. Jag sitter hopkurad i stolen och gluttar på bioduken mellan fingrarna för att det är så hemskt att jag nästan inte kan titta. Ändå händer ingenting brutalt eller direkt våldsamt på nästan hela filmen.

Skräckberättandet för tanken till japanska mästerverk som Hideo Nakatas Dark Water, men också till filmer som Roman Polanskis Hyresgästen. Känslorna som gestaltas och uppbådas hos publiken är ensamhet, sorg och alienation, och slår bara ibland över i rädsla, avsmak eller fasa.

Natalie Portmans oscarsstatyett för rollen som Nina är välförtjänt. Hon är i bild nästan hela tiden och eftersom det är ur Ninas perspektiv som filmen berättas står eller faller allt med henne. Jag tycker att det står, jag satt som på nålar från början till slut. Men jag tillstår att det kan bero på att jag gillar genrefilm och inte har några problem med just sagan som form.

Berättelsen blir ganska svartvit, vissa skulle säga klyschig, när allt och alla ska delas upp i onda och goda, drivna och självutplånande, slampiga och frigida. Det är ingen realistisk världsbild, men det är den världen Nina har uppfostrats in i och kan med lite god vilja läsas som en kanske lite övertydlig allegori över kvinnligt handlingsutrymme i traditionella miljöer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".