Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Inburad i Lucas Moodyssons kvava rum

Publicerat torsdag 10 mars 2011 kl 07.45
Martina Lowden: Det funkar inte i längden
(3:06 min)

Det är över 20 år sedan Lukas Moodysson senast kom med en roman. Under tiden har han blivit en av sveriges mest hyllade filmregissörer. Men han började som poet 1987 med Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. Den nya boken heter Döden & Co, och har vissa självbiografiska inslag, men i boken heter huvudpersonen Lucas, inte Lukas.

Det finns en bild i Döden & Co som sätter sig. När Lucas far dör, tar han hem hans möbler till sig och möblerar dubbelt: "Pappas köksbord bredvid mitt. Pappas tv bredvid min. Pappas säng bredvid min." Det är så fint och det gör så ont att läsa om och det får mig att tänka på den sorg som inte gör sig lika bra i text.

För det finns en normativ sorg. Man ska gråta. Man ska minnas. Man ska förlåta och försonas och komma ur det som en bättre människa. Men sorg ser inte alltid ut så. Den kan lika gärna göra människor vidriga, sjuka, omöjliga att ha att göra med. Och det är vad som sker med Lucas i den här romanen.

Utåt sett händer inte mycket. Han ältar, tänker, läser, skriver sig till Berlin och Bangkok. Men det stormar i huvudet – där finns det Jesuskomplex, konstnärskomplex, faderskomplex och inte minst komplex över att vara en vit västerländsk man med pengar.

Han vill rädda alla världens prostituerade. Eller, nej, han önskar att han var en sämre människa, så att han kunde köpa sex. Han är så ensam. Eller, nej, han ska skriva en roman om att vara barnprostituerad. Han googlar amatörporr och fotomodeller och bilder på döda kändisar. Han får dåligt samvete. Å, det är svårt att vara god.

Bitvis är det en bitsk men riktigt rolig skildring av hybris, och hur det är att vilja väl, men bara göra bort sig.

Som när han lämnar en dyr japansk kniv åt en hotellstäderska med uppmaningen att hon ska hugga ihjäl sin chef och dra igång en revolution. Det är som en blandning av Lars Noréns dagbok och Bob Hanssons.

När man läser romaner med självbiografiska inslag, vet man ibland inte om det är romanfiguren eller författaren man ska reta sig på. Lika osäkert kan det vara om boken är irriterande, eller bara en träffsäker skildring av en irriterande person.

Till en början tycker jag att Moodysson hanterar det bra, han har distans till sin störiga huvudperson, och låter honom vara svag, löjlig, distanslös. Men ju längre jag läser, desto tråkigare får jag det.

Dels har det att göra med stilen. Det är listor, det är Wikipedia, det är långa citat från Flashbacks forum för kändisskvaller, det är hundra meningar i sträck som börjar med "jag" eller "han", det bara fortsätter, det tar aldrig slut, det upprepar sig, det kunde varit ett bra stilgrepp att skriva så, det är det inte, det funkar inte i längden, det behöver redigeras, det är precis som den här meningen.

Dels har det att göra med huvudpersonens ensamhet. Inte en människa verkar han ha omkring sig, bara främlingar han ser på stan. Alltså kan ingen säga emot honom, om man inte räknar rösterna i huvudet, och snart börjar hans inre monolog mala på tomgång. Som läsare sitter man inburad i hans trötta babblande hjärta, och det är så kvavt där.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".