Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Film

Imponerande obehagligt om Odjuret

Publicerat fredag 11 mars 2011 kl 07.46
Måns Hirschfeldt: "En påträngande känsla av potentiellt våld."
(2:31 min)
1 av 3
Magnus Skog imponerar med sin intesiva närvaro i "Odjuret". Foto: Novemberfilm.
2 av 3
3 av 3

Skånebaserade filmkollektivet och produktionsbolaget Dansk skalle gjorde sig första gången påminda 2004 med tonårskildringen Fjorton suger. Den blev en av de första filmerna i den våg av egenproducerade dramer som sedan gjordes av unga filmskapare i hela Sverige. Dansk skalles senaste film Odjuret har skrivits, regisserats och producerats av Martin Jern och Emil Larsson, och i den återvänder de till sina hemtrakter utanför Helsingborg.

Scenen för det här dramat är en mycket oromantiserad skånsk landsbygd "där det är vackert till ingen nytta", som regissörerna själva så träffsäkert beskriver det.  Något som filmens foto fångar väl: förfallet mitt i den skira grönskan och den oerhörda instängdheten i det öppna landskap där det inte handlar om att krydda sitt brännvin själv i bersån, utan mer om spritsmuggling och langning, nätporr och sektreligiositet.

Och där ett radhus med en liten tomt där man kan grilla framstår som en ouppnåelig dröm för Kim, som är Odjurets huvudperson.

Titelns "odjur" är både en sida av Kim och av oss alla. Odjuret är våldet. Att göra ont. Det vilar en oerhört tung och påträngande känsla av potentiellt våld över hela filmen. 

Odjuret är inspirerad av ett dubbelmord på Hallandsåsen 2004 vilket gör det tragiska slutet rätt givet. Kim kommer från en kriminell miljö, han försöker sköta ett jobb och hålla sig utanför sin farsas brottsliga verksamhet, men hans förutsättningar är onekligen rätt djävliga. Men omständigheterna ger inte svaret och det här är ingen förlåtande film.

Martin Jern och Emil Larsson talar, i positiv bemärkelse, med kluven tunga vilket kanske kommer naturligt av att de två står bakom filmen. För även om våldet närmast är inristat i den sociala situation som skildras passerar vi ändå fler punkter där det hela skulle kunna ta en helt annan vändning. 

Den desperation som filmen berättar om och som den också injagar i mig som åskådare ringar också in en känsla av meninglöshet och de stora svårigheterna i att verkligen förstå, och på så vis kunna förklara.

I en central scen så utsätts en av de unga flickorna i filmen för en andeutdrivning i en sektliknande frikyrka. Det är en total kollision mellan frälsning och fördömelse, straff och förlåtelse. Gränsen mellan ont och gott går rakt igenom individen som inte kan undantas från eget ansvar. Men den gränsen dras också med våld av samhället och av vissa förväntar vi inget annat än att det ska kliva över den och uppfylla sitt sociala arv.

Magnus Skog imponerar stort som Kim, med sin närvaro och naturlighet och det är också en imponerande kollektiv insats: inte bara två regissörer utan även Erik Bäfvings klippning, David Grehns foto och musiken av Mattias Hansson och Adam Hansen Chambers skapar en starkt sammanhållen, ångestdriven och obönhörligt obehaglig helhet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".