Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Film

Möte i Toscana inte helt i fas

Publicerat fredag 11 mars 2011 kl 07.45
"Kiarostamis film borde egentligen heta något som Bestyrkt kopia"
(2:04 min)
1 av 4
Juliette Binoche i Möte i Toscana. Foto: Atlantic Film.
2 av 4
William Shimell och Juliette Binoche i Möte i Toscana. Foto: Atlantic Film.
3 av 4
William Shimell och Juliette Binoche i Möte i Toscana. Foto: Atlantic Film.
4 av 4
Möte i Toscana. Foto: Atlantic Film.

Den iranske regissören Abbas Kiarostami är en av de senaste årtiondenas mest uppburna filmskapare. Han debuterade 1974 med långfilmen Resenären. Sedan dess har han åstadkommit en rad uppmärksammade filmer, som Var är min väns hus, Under olivträden och Smaken av körsbär. Göran Sommardal har sett hans första franska produktionen, för säkerhets skull utspelad i Italien, och därav på svenska lite lösaktigt betitlad Möte i Toscana.

Skälet till att Kiarostamis film egentligen borde heta något som Bestyrkt kopia, om den franska titeln Copie conforme skulle återges, är nog att den manlige huvudpersonen James, spelad av den brittiske operasångaren William Schimell, har skrivit en sorts konstfilosofisk bok där han bland annat hävdar kopians rätt och förbisedda kvalitéer och dess orättvist låga status i förhållande till det mytomspunna originalet.

Möjligen kan man hävda att det dialogiska spelet mellan honom och Elle, spelade Juliette Binoche, som oförtröttligt pulserar i våg efter våg filmen igenom är en sorts mänsklig och dramaturgisk tillämpning av den dynamik som oundvikligen uppstår kring frågan om originalet och kopian. Såväl i konsten som i den mer konstlösa tillvaron.

Livet och minnena av livet, tillvaron och reflektionen över densamma – det som skulle gå att betrakta som den oavlåtliga kopierings- och förfalskningsprocess som tiden utsätter oss alla för. De original vi en gång var är utspädda och fördärvade till kopior, eller tvärtom, kopierade till mångfald och fulländning.

Och som i alla Kiarostamis filmer styr fokus och uppmärksamhet hela tiden undan från det mest uppenbara synliga, som om berättelsen ville förneka åskådaren förmånen att låta sitt centrum förbli i det omedelbara blickfånget.

Helt i fas med sin högtflygande tanke är kanske inte den dialogdrivna filmberättelsen, även om det intellektuella slirandet emellanåt med visst överseende kanske kan ses som en del av resultatet. Och tråkigt är det inte.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".