Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | teater

Med två män avlockas "Dödsdansen" nya hemligheter

Publicerat måndag 14 mars 2011 kl 07.46
Maria Edström: "Brasse Brännström är faktiskt helt magnifik"
(2:47 min)
1 av 2
Brasse Brännström och Johan Wahlström i Dödsdansen. Foto: David Skoog.
2 av 2
Alice-Johan Wahlström, Kurt-Bo G Andersson, Edgar-Brasse Brännström. Foto: David Skoog.

Om Ett drömspel var August Strindbergs käraste drama, så ansåg han Dödsdansen vara hans bästa. Och nu i fredags hade hans äktenskapsinferno premiär på Helsingborgs stadsteater i regi av Emil Graffman,  med två män i rollerna som Edgar och Alice - Brasse Brännström och Johan Wahlström.

Ridån går upp, där är telegrafen till vänster och en bit in på förscenen ramas Edgars och Alices salong in som en tavla, två fåtöljer och en fondvägg med ett stort, grått stormigt hav. Och scenografen Peder Freiij, Tobias Hagström och Hans Appelqvist, ljus- respektive ljuddesigner har skapat en otroligt suggestiv miljö. Som i en svart-vit ljussatt studiofilm med sitt stämningsskapande ljudspår och som effektivt stödjer regissörens Emil Graffmans läsart. Ett expressionistiskt skräckdrama där Strindbergs pjäs skrapats in på benet, ner till grundstrukturen, ett spel om över- och underordning.

Och så är det då två män, dessutom två skådespelare i det mer komiska genrefacket, som spelar Edgar och Alice, vilket intressant nog bara ytterligare frilägger maktspelet. 

Brasse Brännström är faktiskt helt magnifik som Edgar, lite loj och jovialisk, nästan hemtrevlig i sitt medelåldersgnäll. Men så nyper han till, även bokstavligt när han nyper Alice hårt i armen, snabbt, sadistiskt och avslöjande. Han visar också maktens hela skamlöshet, blottar sin stora vita mage och döljer knappt att han roar sig med de två unga vaktposterna, två tysta, iakttagande roller spelade av Christopher Persson och Oscar Rasmusson.

Och Johan Wahlströms Alice får just den maktlösas, den underordnades alla kännetecken, gapig och skrikig, stampar i golvet och fäktar med armarna, spottar på Inga Ålenius tjänsteande Jenny. Wahlström spelar snarare en position än ett kön.

När hans Alice tror att hon lyckats desarmera Edgar och står där i Bente Lykke Möllers illröda kostym och svarta lackskor så är bara en ytans korta triumf som på en sekund kommer att bytas i nederlag.

Och Bo G Anderssons Kurt, karantänmästaren som kommer till den ensliga fästningsön, sugs fram och tillbaka mellan de båda och här gör också rollbesättningen att begären kan flöda är hit och än dit. Han blir ett slags "straight man", alltså inte i sexuell mening utan i dramaturgisk. Som en slags Helan bland dessa båda Halvor.

I Sara Cronbergs aktuella uppsättning av Ibsens Gengångare på Uppsala stadsteater finns också den här närmast filmiska skräckstämningen, och det är intressant att en yngre generation regissörer ser på de gamla elefanterna med en ny blick. Det roliga och användbara med Strindberg är ju också att han aldrig liksom visste vad han skrev, Dödsdansen fick han ihop på en vecka i ett uppjagat tillstånd.

Och precis som Emil Graffman så lyckosamt visar här på Helsingborgs stadsteater, så inbjuder texten till att ständigt avlockas nya hemligheter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".