Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | teater

"Vargtimmen" behöver Bergman

Publicerat måndag 14 mars 2011 kl 07.46
Anneli Dufva: "De saknar hans allvar i leken"
(2:42 min)
Jon Karlsson och David Mjönes i Vargtimmen. Foto: Sören Vilks.

Den har blivit mycket uppmärksammad redan före premiären, Dramatens uppsättning av Vargtimmen, baserad på Ingmar Bergmans manus till filmen från 1968 med samma namn. Regissör på Dramatens Målarsalen är Malin Stenberg, för film och scenografi står Andreas Nilsson och musiken, den har Karin Dreijer Andersson, känd från bland annat The Knife, gjort.

”Tror inte du att par som lever länge tillsammans till sist börjar likna varandra?” Gravida Alma frågar sin man Johan, efter att hon konstaterat att de nu levt samman i sju år. En av de kända repliker som finns i Vargtimmen.

För Alma ligger det ett sorts förtroende i frågan, kanske till och med en förhoppning. Lina Englund gör Alma. Hon är lik Liv Ullmann, i sockor och kofta. Hon sitter där, mot träväggen, finns där. Är föreställningens själ, både tydlig och känslig.

Men – vad vore Vargtimmen om den inte väckte upp människorna och slet sönder både deras tilltro och deras ro. Johan vill kanske inte likna sin hustru, vill inte bli gammal, inte bli far, blir kanske rädd för Almas jordnära stadighet. Och så drivs han bort och ut i natten, mot de mörkare krafterna.

Banal psykologi, men ändå måste man nog börja där för att följa den lilla tråd som blivit kvar i scenuppsättningen av Bergmans strid med de så bekanta demonerna. Hans alter ego Johan är konstnär, en man med komplett kit av barndomstrauman, inre skaparstrider, komplicerad sexualdrift och vanlig hederlig ångest. Scenens Johan däremot bara en blek yngling.

Filmaren Bergman skapade ett skräckkabinett a la Strindbergs Spöksonaten för att ge ångesten form. Malin Stenberg och ensemblen har i sin tur förstärkt det dekadenta, lagt till en dos queer-estetik och en nypa humor och gjort ett allkonstverk för 2010-talet.

Själva anslaget med en film där en ensam pojke kämpar på en cykel i tung snö i grå skymning – samtidigt projicerad på tre olika skärmar, med Karin Dreijers tunga toner därtill – det lovar gott. Scenografin är smart och sofistikerad; påminner i ett läge om Bergmans kända hus på Fårö, för att, med hjälp av skjutdörrar blotta kakel, en bastu, ett privat arkiv.

Sen sitter han plötsligt där också, i morgonrock och med mariekex, med Ingmar-mask. Den store.

Och det är nog paradoxen med den här uppsättningen. De har velat frigöra sig, har de sagt, velat göra någonting eget, men ändå sitter han där. Det blir så tydligt att de behöver Bergman. De saknar hans allvar i leken.

Och jag som åskådare behöver absolut ha med mig lite Bergman för att få ut någonting ur samma lek, ur denna fragmentariska uppvisning i form.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".